Uppdaterat referat av olika föredrag vid Uppsala universitet och Seniorpsykologernas medlemsmöte i Uppsala den 11 maj, 2022; version publicerat som blogg på Facebooksidan för Sveriges Neuropsykologers förening (SNPF).

In English below 

VAD ÄR SORG? - Ett neuropsykologiskt-humanistisk perspektiv

Sorg ses som en känslomässig reaktion på en förlust. Vanliga komplikationer i samband med sorg är längtan efter den avlidne + traumatiska symtom som orsakas av förlusten. Hos cirka 10–20% förekommer ihållande reaktioner som övergripande kallas komplicerad sorg, och i de mer allvarliga kroniska fallen, så kallad förlängd sorg, förekommer i 1–10% av fallen.

Oväntade, plötsliga förluster kan ha en djupgående inverkan på en individs liv och påverka planer och förväntningar inför framtiden. Därför samspelar sorg med framtidsplanering, prediktiva förväntningar och prospektivt minne, vilket potentiellt kan påverka sorgeprocessen. Det är dock inte helt klarlagt vilken roll uppdatering av prospektiva minnen och planer har för att underlätta en framgångsrik sorgeprocess.

Sorg och saknad förknippas med förlust av något värdefullt, t.ex. en nära anhörigs död, förlust av en betydelsefull annan person (offentlig person), förlust av en kroppsfunktion (syn, hörsel, amputation) eller förlust av ett planerat framtids-scenario (egendom, miljö- och klimatfrågor). Även en mental föreställning kan aktivera associationer med en sorgeupplevelse. Förlusten innebär ett oåterkalleligt slut på något som inte kan återskapas i sitt ursprungliga tillstånd.

All sorg upplevs naturligtvis svår, men 90% av alla har ett variationsrikt och adaptivt sorgearbete, vem som drabbas av komplicerad sorg, och med vilka risk- och sårbarhetsfaktorer, är föremål för pågående forskning. Det är när förlusten och sorgereaktionerna är ihållande svåra under en längre period, och när personen har uppenbara svårigheter att återgå till sitt tidigare vardagsliv, som man talar om "komplicerad" sorg. Vissa är av olika skäl mer sårbara och vissa förluster och situationer är mer betungande än andra, vilket innebär att vissa riskerar att utveckla komplicerad sorg, som ofta kan vara förknippad med starka upplevelser av skuld, otillräcklighet, ilska, bitterhet, somatiska symtom eller en chockartad oväntad lättnad.

Mycket av den forskning som gjorts om sorgereaktioner härrör från olika kliniska sammanhang, ofta psykiatrisk forskning eller humanistisk forskning (själavård), eller i andra situationer som kris- och traumasituationer. Men det är viktigt att veta vad som är normal sorg. Skillnaderna mellan normal sorg och alltmer komplicerad sorg är inte svart-vit, eller kvalitativt olika, utan sorg och komplicerad sorg bör betraktas som två ytterligheter längs ett kontinuum.

Vid sorg kan minnet av tidigare erfarenheter med den avlidne ha en reglerande funktion. Dessa minnen kan i liknande framtida situationer användas för att förutsäga och förbereda sig för känslomässiga reaktioner och därmed bidra till anpassningsprocessen. Autobiografiska minnen bidrar till att upprätthålla en känsla av kontinuitet i livsberättelserna. Vid en förlust måste den sörjande rekonstruera sin livshistoria för att inkludera förlusten, vilket innebär ett komplext samspel mellan att minnas det förflutna och att förutse framtiden utan den avlidne.

Den prediktiva bearbetningsmodellen betonar hjärnans roll i att kontinuerligt uppdatera sina interna modeller av världen. Vid sorg kan detta innebära att förlustens verklighet integreras i dessa modeller, vilket påverkar hur framtida händelser förutses och planeras. Själv-biografiska minnen är därför, i samband med sorg och saknad, inte bara passiva hågkomster. De bidrar aktivt till att uppdatera och omforma framtida förväntningar och planer, vilket illustrerar ett dynamiskt samspel mellan retrospektiva och prospektiva kognitiva processer.

Enligt modellen för Predictive Processing Framework uppdaterar hjärnan ständigt förutsägelser om världen baserat på tidigare erfarenheter. Självbiografiska minnen är i detta sammanhang en rik källa till data som hjärnan använder för att göra dessa förutsägelser. Under sorg återvänder en individ ofta till tidigare erfarenheter med den avlidne. Dessa självbiografiska minnen är inte bara retrospektiva; de påverkar den sörjande personens förväntningar och förutsägelser om världen utan den avlidne. Individen behöver justera sina mentala modeller för att kunna hantera förlusten, vilket är en prospektiv process.

Konceptet att hjärnan fungerar som en "prediktionsmaskin", har filosofiskt diskuterades i urminnes tider och ett exempel är Platon i hans grottliknelse, och i modern filosofi av David Hume, Immanuel Kant och empiriskt av Hermann von Helmholtz, men i senare neurofilosofiska sammanhang av tänkare som Andy Clark, Anil Seth, David Chalmers och Karl Friston, som erbjuder ett spännande perspektiv på samspelet mellan självbiografiska och prospektiva minnen, särskilt i samband med sorg.

I den prediktiva bearbetningsmodellen används autobiografiska (episodiska) minnen för att uppdatera och förfina framtida förutsägelser. Vid sorg kan återupplevandet av minnen av den avlidne leda till insikten att framtida planer, förväntningar eller föreställningar måste ändras. Hjärnan använder tidigare erfarenheter (självbiografiskt minne) för att om-kalibrera och skapa nya förväntningar på livet (prospektivt minne) i frånvaron av den närstående.

En av de mest kända teorierna om sorg är den ofta citerade FIFDA-modellen av Elisabeth Kübler-Ross. Hon nämner fem olika stadier i en sorgeprocess: förnekelse, ilska, förhandling, depression och slutligen acceptans. Oavsiktligt, enligt Kübler-Ross själv, var stegen egentligen aldrig avsedda att följa en strikt kurs och senare preciserade hon att det verkar som del flesta av oss snarare hoppar fram och tillbaka mellan stegen och befinner sig på flera nivåer samtidigt. Men därmed upphör väl egentligen också modellens förklaringsvärde?

Stegmodeller har ändå blivit som obligatoriska inslag i en populär syn på en "normal" kris- och sorgeprocess – i Sverige har vi Johan Cullbergs bekanta krismodell.

Men mycket kritik har riktats mot detta pragmatiska tillvägagångssätt att analysera och förstå sorg och förluster. Inte minst för att den empiriska evidensen för sådana stegmodeller är ganska tunna. George Bonanno och andra empiriska forskare hävdar till exempel att återhämtning och motståndskraft är mycket snabbare, kraftfullare och mer ojämnt fördelade än vad man tidigare trott. Bonanno’s begrepp "coping ugly " är ett talande uttryck för att sorgen är högst individuell och sker utifrån de erfarenheter och relationer vi råkar ha till det som gått förlorat. Varför kan man inte uppleva befrielse när någon har dött? Kan en förvärvad funktionsnedsättning innebära att man plötsligt kan undvika för höga sociala krav och förväntningar? Är det tillåtet att skratta när man sörjer? Och hur länge sörjer man egentligen? Och med vilken intensitet? Kan sorgen gå över på fem minuter? Får man ta en bira på puben?

Det har visat sig ibland olämpligt att "avtäcka" så kallad förnekad frusen sorg genom att tvingande upprepa obehagliga och traumatiska minnen; eller att genomföra upprepningar i organiserad debriefing; eller att sorgen måste ske på vissa sätt; eller att "leva ut" sorgen genom att gråta i olika varianter av katharsis. Förutfattade meningar hur sorgen bör upplevas kan i vissa fall snarare förvärra skuld- och skamkänslor. Förlust av kontroll kan i vissa fall vara obehagligt skrämmande och inte sällan uppfattas som livshotande. Kravet på social trygghet och förutsägbarhet är i sådana situationer ofta akut nödvändigt. Terapeutiskt sker sorgebearbetning under välordnade former och där uppdateringar av minnen sker under hög grad av kontroll och med en trygg ram och struktur.

Det finns stora individuella skillnader, vilket också visar att det finns olika neuroanatomiska korrelat och minnen som samvarierar - inte att det bara finns en "korrekt" modell för hur sorg kan hanteras. Till exempel George Bonanno refererar att de flesta av oss har en hög grad av ”resilience” som gör att vi egentligen klarar av stora personliga påfrestningar utan att bryta ihop och att de flesta också är tillbaka i arbete inom bara några dagar eller vecka efter en stor förlust. Problemet med tidigare dokumentation är att den gjorts av kliniker och psykoterapeuter som i huvudsak träffat personer med komplicerad sorg (10%) och det därför utvecklats en confirmation bias med förutfattade meningar som a priori och naivt generaliserat detta till att gälla de flesta av oss, och ibland med anekdotiska psykoanalytiska fallstudier diskuterat ”förnekelse”, ”bortträngning” och stegteorier som om de vore dagsens sanning. Empirisk forskning visar annorlunda.

En annan kritik är synen på autenticitet eller "äkthet" av "inre" känslor. Essentialism diskuteras sällan fullt ut av forskare som ofta intar en avvaktande hållning, och blir därmed halvt om halvt vitalistiskt romantiska. Men finns det över huvud taget några "grundläggande känslor" såsom sorg, glädje, avsky, överraskning, ilska och rädsla, vilket Platon, Descartes och Darwin hävdade och senare som Paul Ekman, Tomkins, Adolphs, Solms, Panksepp, m.fl. forskat på 1900-talet? Eller konstruerar vi bara och uppdaterar kognitivt upplevelser genom förväntningar och förutsägelser som sedan kontinuerligt revideras och uppdateras?

Enligt det senare synsättet, som diskuteras i forskning av Joseph LeDoux och Lisa Feldman Barrett, är vi inte offer för en blind nedärvd "essentiell" oundviklighet, utan vi bär snarare ett medvetet ansvar för styrningen av våra högre kognitiva upplevelser. Detta i kontrast till omedelbara undvikandereaktioner som när vi reflexivt skyddar oss vid en plötslig potentiellt livshotande fara.

Den första är en exekutiv funktion där vi använder vårt resonemang och våra medvetna impulsinhiberande styrförmågor för att kontrollera våra upplevelser men också för att utvärdera och uppdatera minnen. Den andra är en icke-medveten snabb överlevnads-respons på bara några millisekunder – och når således inom denna korta tidsram inte någon medveten emotionell upplevelse, den medvetna tolkningen och upplevelsen uppkommer först sekundärt.

Medvetandeforskning är relativt ny och utgör idag en alltmer omfattande aspekt av den neuropsykologiska forskningen om sorg och som utmanar det reduktionistiska black-box-tänkandet. Och som också utmanar den klassiska frankfurtskolans trebenta kunskapsmodell á la Jürgen Habermas att särskilja mellan naturvetenskap, humanvetenskap och samhällsvetenskap.

Men vad är upplevelsen av förlust? Vad är den "sanna" upplevelsen av sorg? Är sorg och saknad en grundläggande primär emotion som utgår från ens "djupaste" och "essentiella" psyke? Eller är sorg inget annat än multipla lager av minnen, föreställningar och brutna förväntningar? Är detta återigen en spegel av det gamla dualistiska dramat mellan kropp och själ?

Om vi sörjer någon eller något är det i en personlig relation där minnena också symboliserar framtida planering, förhoppningar och drömmar - vilket också förklarar att vi saknar berömda kändisar som vi egentligen inte haft någon personlig relation med, men som ändå är en del av medvetandet och vårt liv. Det betyder samtidigt att vi inte sörjer den som vi aldrig någonsin haft några tankar om - såsom en helt obekant person på andra sidan jordklotet.

Att hantera sorg kan ses som att kognitivt konstruera, rekonstruera, dekonstruera, omorientera, förutse, att skapa en ny meningsfull livslinje efter en förlust. Att skapa nya förväntningar och nya prospektiva minnen - dvs. minnen av vad vi tror kommer att hända, och planer som kommer att uppfylla denna förväntade framtid - och som från och med nu inte omfattar de döda eller det vi förlorat. På så sätt kan sorg också bli som en social konstruktion som kan exemplifieras genom olika turer i sociala sammanhang, inte minst vid begravningar, med en definierad turtagning hur de närvarande ritualiserat förväntas uttrycka sin sorg, t.ex. var och hur man sitter, eller vem som bekräftar vem. En person som befinner sig utanför denna inre cirkel, som till exempel vid otillåten kärlek eller hat får eller kan kanske inte uttrycka sig i samma sociala gemenskap. Detta fenomen är inom forskningen välkänt och har benämnts "disenfranchised grief" och har ibland till svenska översatts till obehörig eller otillåten sorg.

Rationella förklaringsmodeller av sorg kan ibland uppfattas som med en slags kylig stoisk logik och som verkar skrämmande objektifierande, men som ändå öppnar upp för nya varierande individcentrerade former, med alla dess närhets-, relations- och förstärknings-mekanismer, som är integrerade i olika minnes-modaliteter, neurala nätverk och biofeedbacksystem: korttidsminnen, perceptuella minnen, betingning, semantiska minnen, episodiska minnen, procedurala minnen och inte minst: prospektiva minnen.

Begreppet "väntesorg" kastar ljus över det fenomen vi ställs inför inom situationer där vi vet att något kommer att hända i framtiden, eller där våra förhoppningar inte kommer att uppfyllas. Vi förbereder oss för det kommande oundvikliga sista ögonblicket, och vi uppdaterar våra krossade förhoppningar under en pågående livsprocess. Detta är fallet med funktionshinder som förlust av syn, hörsel eller kroppsdelar, eller nyfödda barn med allvarliga hjärnskador, kognitiva funktions-nedsättningar eller med progressiva sjukdomar som pågår över tid. Eller en anhörig med ett allvarligt missbruk som så småningom bryter mot allt socialt ansvar. I väntan på det oundvikliga finns det en oändligt lång rad uppdaterade dagliga sorger.

Vad är ”grievable”?

Begreppet ”sörjbart” syftar på något som är värt eller förtjänar sorg eller saknad. Det används ofta i diskussioner om förlust och sorg för att belysa vad som anses vara en legitim anledning att sörja. Judith Butler utforskar begreppet i sitt arbete, särskilt i sin bok ”Frames of War: When Is Life Grievable?” (2016). Vad som anses vara ett legitimt skäl att sörja kan variera stort mellan olika kulturer och samhällen. Vissa förluster är allmänt erkända som sörjbara, t.ex. när en nära anhörig dör. Andra, som att förlora ett jobb eller att avsluta ett förhållande, kanske inte alltid betraktas som sörjbara av alla.

Olika kulturer har olika normer och förväntningar på vad som utgör en betydande förlust. Dessa normer kan påverka hur en individs sorg uppfattas och stöds.

För att sorgen ska bli socialt erkänd behöver den ofta bekräftas av andra. Om en förlust inte är socialt erkänd som sörjbar kan individen känna sig isolerad och utan stöd i sin sorgeprocess.

Judith Butler betonar att vissa liv anses vara mer sörjbara än andra, vilket återspeglar större sociala ojämlikheter. Exempelvis kan dödsfall i marginaliserade samhällen inte få samma erkännande och sorgebearbetning som dödsfall i mer privilegierade grupper.

Sorg och förlust är förknippade med förlusten av något värdefullt. Förlust innebär ett oåterkalleligt slut på något som inte kan återskapas i sitt ursprungliga tillstånd. I många fall innebär det också en personlig förlust av kontroll och osäkerhet:

• En närståendes död. Detta är den mest kända formen av förlust som utlöser sorg. Dödsfallet kan vara en familjemedlem, vän, husdjur eller en betydande person (offentlig person). Sorgereaktioner kan yttra sig som ihållande grubblerier om den avlidne, undvikande av påminnelser om dödsfallet och återupplevande av minnen eller sista stunder.
• Slut på relationer. Detta inkluderar skilsmässa, uppbrott eller betydande förändringar i personliga relationer. Sådana förluster kan leda till sorgereaktioner där individen grubblar över tidigare händelser, undviker platser eller personer som förknippas med det tidigare förhållandet eller återupplever minnen och upplevelser som delats med personen.
• Avvisande av romantisk anknytning (RAR) är en vanlig och djupgående upplevelse. Att bli avvisad av en romantisk partner eller att leva i en ensidig obesvarad kärlek (kroniskt avvisad) utlöser inte bara intensiv känslomässig smärta utan kan också ha bestående negativa effekter på den psykiska hälsan.
• Misslyckande eller förlust av anknytning, inklusive att bli ignorerad eller uppleva subtila former av försummelse, kan få betydande konsekvenser i sociala, yrkesmässiga eller personliga sammanhang. Att bli förbisedd eller förbigången, att inte bli bekräftad eller att inte bli uppskattad kan leda till ökad stress, försämrad arbetsprestation och en känsla av utanförskap. Dessa upplevelser kan leda till att individer kompenserar genom självdestruktiva beteenden eller hämndaktioner.
• Förlust av hälsa. En diagnos på en kronisk eller dödlig sjukdom eller en plötslig försämring av den fysiska eller psykiska hälsan kan leda till sorg. Individen kan grubbla över sin tidigare hälsa, undvika att delta i samtal eller aktiviteter som påminner om hälsan före sjukdomen och upprepade gånger återuppleva ögonblicket då diagnosen ställdes eller symtomen började.
• Förlust av en kroppsfunktion (syn, hörsel, amputation).
• Karriär eller ekonomisk förlust. Förluster som uppsägning, betydande ekonomiska förluster eller tvångspensionering kan framkalla en sorgereaktion. Den drabbade kan grubbla över sin tidigare ekonomiska stabilitet eller yrkesidentitet, undvika situationer som påminner om det tidigare jobbet eller den tidigare ekonomiska situationen och återuppleva interaktioner eller händelser som ledde till förlusten.
• Förlust av identitet eller autonomi. Detta kan inträffa på grund av stora livsförändringar som åldrande, flytt till en ny plats eller förändringar i livsroller (t.ex. att bli vårdgivare). Personer kan uppleva sorg när de grubblar över sin tidigare självkänsla, undviker nya roller eller miljöer som belyser förändringen och återupplever stunder då de kände sig mer självständiga eller självsäkra.
• Förlust av ett planerat framtidsscenario (fastighets-, miljö- och klimatfrågor). Även en mental bild kan aktivera en association till en sorgeupplevelse.
• Förlust av meningen med livet. Förlust av tro och sanning, desillusioner.
• Miljöförluster, naturförluster och förluster av skadade ekosystem.
• Folkmord som Förintelsen, Gulag, Rwanda...

Olika kortikala regioner är involverade i alla dessa tillstånd och egenskaper. Förändringar i aktivitet observeras med fMRI, hormon- och metaboliska frågor, i cingulate, insula, orbitofrontala och prefrontala hjärnbarken, områden som är förknippade med smärtuppfattning, ångest och minneshämtning.

Betydande förändringar har också observerats i subkortikala regioner: gyrus angularis, hippocampus, striatum, nucleus accumbens, tegmentalområdet och temporala polen. Dessa regioner är förknippade med belöningsbearbetning, dopaminerga kretsar, känsloreglering och beteendeanpassning.

Dagens empiriska studier av sorg och saknad har i hög grad präglats av Erich Lindemanns arbete från 1944. Han noterade att individer i sorg ofta blir reserverade i sina sociala interaktioner, visar ökad irritabilitet och ilska samt tenderar att isolera sig från sociala aktiviteter, trots andras ansträngningar att upprätthålla relationen och ge stöd.

De individuella reaktionerna på sorg är olika, men de kan i stort sett och empiriskt delas in i flera huvudkategorier, som var och en återspeglar olika aspekter av sorgeprocessen (Bonanno, 2004). Kliniskt vanliga sorgereaktioner kan typiskt delas in i flera huvudgrupper:

• Beteendemässiga autonoma ofrivilliga reaktioner (kamp, flykt, frysning)
• Beteendemässiga medvetna handlingar som kroppsliga handlingar, pacing, fidgeting eller andra upprörda gester, eller långsamma slöa rörelser.
• Fysiologiska reaktioner som huvudvärk, domningar, trötthet, illamående, rastlöshet, hjärtklappning, smärta, aptitförändringar, sömnstörningar (insomnia) förändringar i sömnmönster, inklusive svårigheter att somna, att fortsätta sova eller att uppleva återhämtande sömn. Eftersom sömnen är avgörande för minneskonsolidering kan störningar försämra det prospektiva minnet, vilket påverkar den sörjandes förmåga att minnas och utföra framtida uppgifter.
• Känslomässiga reaktioner som gråt, sorg, irritabilitet, ilska, längtan, saknad, skuldkänslor, depression, ångest och till och med lättnad. Den känslomässiga turbulens som är förknippad med sorg kan ytterligare komplicera det prospektiva minnet. Höga nivåer av stress, ångest och depression, som är vanliga i samband med sorg, kan påverka kognitiva processer negativt, inklusive minneskodning och minneshämtning.
• Kognitiva reaktioner Sorg förbrukar betydande kognitiva och uppmärksamhetsmässiga resurser, vilket leder till ett tillstånd som ofta beskrivs som ”sorgedimma”. Detta tillstånd kan försämra uppmärksamhetsförmågan, vilket gör det svårare att koda in, behålla och återkalla intentioner, särskilt i miljöer med många distraktioner eller under förhållanden som kräver arbetsminne, uppmärksamhet och fokuserad uppmärksamhet (koncentrationsförmåga), impulshämning, minnesproblem, inlärningssvårigheter, förvirring och ihållande grubblerier, och till och med hallucinationer eller illusioner.
• Sociala kulturella ceremonier som begravningar, minnesstunder och andra kulturella riter. Interpersonella interaktioner kan påverkas av sorg, vilket kan leda till känslor av avskildhet, ansträngda relationer eller ett ökat beroende av sociala stödnätverk. Sorg kan leda till social tillbakadragenhet och en minskning av aktiviteter som stimulerar den kognitiva funktionen, inklusive aktiviteter som involverar det prospektiva minnet. Detta minskade engagemang kan leda till en försämring av den kognitiva förmågan över tid, vilket ytterligare påverkar individens prospektiva minne.
• Resonemang, andliga och filosofiska reflexioner innebär att man funderar över meningen med livet och döden, andliga övertygelser och filosofiska tankar om tillvaron och livet efter detta. Sorg kan leda till en omvärdering av personliga övertygelser, en troskris eller ett djupt sökande efter mening och syfte i livet eller i förlustens natur.

Att känna igen dessa kategorier är avgörande för att förstå sorgens komplexa natur och understryker behovet av ett omfattande stöd som tar hänsyn till de många olika dimensionerna av en individs upplevelse av förlust. Med en parafras på Joseph LeDoux i hans bok The Four Realms of Existence (2023) kan vi kanske anta att det finns åtminstone fyra nivåer av sorg:

• Den biologiska sfären. Denna omfattar väsentliga livsprocesser som är gemensamma för alla levande varelser, inklusive metabolism, reproduktion och genetisk överföring, vilket belyser de biologiska funktionernas universalitet.
• Den neurobiologiska sfären. Med fokus på nervsystemet utforskar denna sfär regleringen av kroppsfunktioner och beteenden genom neurala nätverk, inklusive snabba processer ibland under 50 millisekunder.
• Den kognitiva sfären. Denna sfär omfattar mentala processer som tänkande, inlärning, minne och problemlösning och undersöker de inre mekanismer som möjliggör informationsbearbetning och kunskapsbildning.
• Den medvetna sfären. Med fokus på medvetande och subjektiva upplevelser omfattar denna sfär medvetenhet om tankar, känslor, minnen och upplevelser samt skapandet av nya förhållanden genom prospektiva minnen.

Men hos alla levande varelser är dessa reaktioner också baserade på förmågan att mer eller mindre bra göra prediktioner, dvs förutsägelser, över hur man ser till att överleva, partnerval och att föröka sig, att undvika fiender, eller skadas, eller själv bli uppäten. Och hur varje biologiskt system, ner till minsta amöba, självkorrigerar sig när något blir fel genom att på olika nivåer och olika modaliteter beräkna via "prediction errors" nya mer adaptiva sätt att fungera. I detta finns också systemets förmåga att uppdatera sina minnen för att öka sannolikheten för överlevnad både fylogenetiskt och ontogenetiskt. Det handlar helt enkelt om alla de förväntningar, idéer och drömmar vi har, och det som känslomässigt och kognitivt händer när förväntningarna inte uppfylls enligt våra tidigare lärda erfarenheter och personliga behov.

Forskning av bland andra Joseph LeDoux och kolleger, som har kartlagt undvikanden i ångest- och rädsloreaktioner, visar att det finns mängder av empiriska fynd som visar att episodiska minnen, när de aktualiseras, ofta kommer att uppdateras och förändras. Vid sorg kan man därför dra slutsatsen att när ett minne aktualiseras sker en justering av minnet ("uppdatering") när vi upplever att den minnesvärda associationen inte längre är relevant utan måste anpassas till skillnaden i den faktiska nya situationen ("prediktionsfel"). Detta kan jämföras med en neuronal plastisk sannolikhetsprocess som hjärnan bearbetar, och som också ger fysiologiska återkopplingsreaktioner via proprioceptiva och interoceptiva minnesstrukturer mellan det centrala och perifera nervsystemet - och där den fenomenologiska upplevelsen är helt enkelt "ledsenhet" när prediktiva förväntningar inte uppstår - även på millisekunder i en myriad av associa-tioner på lägre modaliteter. Vilket också omedelbart utlöser social bonding och omvårdnadsbeteenden, som en del av en ökad överlevnadsmekanism.

Dessutom kan konturerna av diverse neuroanatomiska korrelat preliminärt upptäckas, och att många beskriver upplevelser av sorg som "randig", dvs. oscillerande med upp- och nedgångar av sorg, in och ut ur reaktioner och associationer, och att frekvensen av denna oscillation varierar och vänjer sig och gradvis avtar, kanske som ett resultat av Donald Hebbs gamla neurala princip, samtidigt som de kanske aldrig helt försvinner utan oväntat kan återkomma vid en händelse eller fråga som vid första anblicken kan verka helt irrelevant, men som ändå har en stark associativ bäring; kanske vid ett prospektivt minne som kommer ikapp och som ännu inte uppdaterats…

Inlärning är en ständigt repetitiv process som involverar frontalloberna, hippocampus, perceptuella system och motoriska områden i hjärnbarken. För att hippocampus ska kunna avlastas och "startas om" måste minnen lagras i olika modaliteter och neurala nätverk och förmedlas via associativa områden t ex i parietalloberna. Dessa processer optimeras genom sömn, under vilken en viss del av minneskonsolideringen tycks äga rum. Särskilt viktig är djup sömn (slow wave sleep). Den danska forskaren Maiken Nedergaard upptäckte nämligen genom djupsömnen vad hon kallade det "Glymfatiska systemet", i analogi med lymfsystemet. Detta som ett hjärnans reningssystem där astrocyterna är mest effektiva under djupsömnen och öppnar en genomsläpplighet i hjärnans blodkärlssystem som gör att avfallsprodukter kan sippra ut och transporteras bort via venerna.

Under djupsömnen sker också en konsolidering av minnen; exakt hur dessa två system (dvs djupsömn / minneskonsolidering) hänger ihop vet forskarna ännu inte, men att det finns ett samband mellan minneslagring, djupsömn och slaggrensning verkar ganska tydligt. Vid utmattning har vila och återhämtning visat sig vara viktigt att ta hänsyn till, men idén om att "sova på saken" är bra för minneslagring, stress och vanlig utmattning, men detta behöver inte alltid vara sant när det gäller traumatiska händelser eller andra obehagligheter. Om man går igenom något obehagligt kan det för vissa vara bättre att vara vaken i ytterligare 6 timmar och i stället göra något helt annat distraherande så att upplevelsen inte konsolideras i nya robusta minnesspår.

Uppdatering av minnen har en direkt psykoterapeutisk komponent. Forskning visar att när minnen aktualiseras tar det några minuter för minnen att bli i ett förändringsläge, i ett "rekonsolideringsfönster", vilket innebär en möjlighet till molekylär uppdatering av minnen i cirka 6 timmar efter att minnet aktualiserats. I väl utformade psykoterapier kan nya alternativa minnen implementeras och uppdatera de tidigare kanske dysfunktionella erfarenheterna. Den svåra konsten är förstås att få detta att funka i praktiken, men det finns ett antal olika psykoterapeutiska program som anammat denna approach. Medan andra brukar skämtsamt säger att det är detta som all psykoterapi handlar om, och att skickliga psykoterapeuter, när de väl lyckas, är just minnesrekonsolidering de arbetat med, fast de inte känt till neuropsykologin bakom det hela.

Referenser nedan

Grief as a process of cognitive reorientation and disruption of prospective memory

by Barry Karlsson, specialist in neuropsychology

Grief is seen as an emotional reaction to a loss. Common complications associated with grief are longing for the deceased + sadness symptoms caused by the loss. In about 10-20%, persistent reactions occur which are generally referred to as complicated grief, and in the more severe chronic cases, known as prolonged grief, occur in 1-10% of cases.

Unexpected, sudden losses can have a profound impact on an individual's life and affect plans and expectations for the future. Therefore, grief interacts with future planning, predictive expectations and prospective memory, potentially influencing the grieving process. However, the role of updating prospective memories and plans in facilitating a successful grieving process is not fully understood.

Grief and bereavement are associated with the loss of something valuable, such as the death of a close relative, the loss of a significant other (public figure), the loss of a bodily function (sight, hearing, amputation) or the loss of a planned future scenario (property, environmental and climate issues). Even a mental image can trigger associations with a grief experience. Loss means an unrecoverable end to something that cannot be recreated in its original state.

Of course, all grief is difficult, but 90% of people have a varied and adaptive grieving process; who experiences complicated grief, and with what risk and vulnerability factors, is the subject of ongoing research. It is when the loss and grief reactions are persistently difficult over a long period of time, and when the person has obvious difficulties in returning to their previous everyday life, that one speaks of ‘complicated’ grief. Some people are more vulnerable for a variety of reasons and some losses and situations are more distressing than others, putting some at risk of developing complicated grief, which can often be associated with strong feelings of guilt, inadequacy, anger, bitterness, somatic symptoms or a shocking unexpected relief.

Much of the research that has been done on grief reactions comes from different clinical contexts, often psychiatric research, or humanistic research (pastoral care), or in other situations such as crisis and trauma situations. But it is important to know what normal grief is. The differences between normal grief and increasingly complex grief are not black and white, or qualitatively different, but grief and complex grief should be considered as two extremes along a continuum.

In grief, the memory of past experiences with the deceased may have a regulating function. In similar future situations, these memories can be used to predict and prepare for emotional reactions and thus contribute to the adjustment process. Autobiographical memories help to maintain a sense of continuity in life stories. In the case of a loss, the bereaved must reconstruct their life story to include the loss, which involves a complex interplay between remembering the past and anticipating the future without the deceased.

The predictive processing model emphasises the role of the brain in continuously updating its internal models of the world. In grief, this can mean that the reality of the loss is integrated into these models, affecting how future events are predicted and planned. Therefore, in the context of grief and loss, self-biographical memories are not just passive recollections. They actively contribute to updating and reshaping future expectations and plans, illustrating a dynamic interplay between retrospective and prospective cognitive processes.

According to the Predictive Processing Framework model, the brain constantly updates predictions about the world based on past experiences. Autobiographical memories are in this context a rich source of data that the brain uses to make these predictions. During grief, an individual often returns to past experiences with the deceased. These autobiographical memories are not only retrospective; they influence the grieving person's expectations and predictions about the world without the deceased. The individual needs to adjust their mental models to cope with the loss, which is a prospective process.

The concept of the brain acting as a ‘prediction machine’ has been discussed philosophically since ancient times, exemplified by Plato in his cave parable, and in modern philosophy by David Hume, Immanuel Kant and empirically by Hermann von Helmholtz, but in more recent neurophilosophical contexts by thinkers such as Andy Clark, Anil Seth, David Chalmers and Karl Friston, who offer an intriguing perspective on the interplay between autobiographical and prospective memories, particularly in the context of grief.

In the predictive processing model, autobiographical (episodic) memories are used to update and refine future predictions. In grief, reliving memories of the deceased may lead to the realisation that future plans, expectations or beliefs need to be modified. The brain uses past experiences (autobiographical memory) to recalibrate and create new expectations for life (prospective memory) in the absence of the loved one.

One of the most well-known theories of grief is the often-cited FIFDA model by Elisabeth Kübler-Ross. She mentions five different stages in a grieving process: denial, anger, bargaining, depression and finally acceptance. Unintentionally, according to Kübler-Ross herself, the stages were never intended to follow a strict course and she later clarified that it seems that most of us rather jump back and forth between the stages and are on several levels at the same time. But surely that is where the explanatory value of the model ends? Nevertheless, stage models have become mandatory elements in a popular view of a ‘normal’ crisis and grieving process - in Sweden we have Johan Cullberg's well-known crisis model.

However, this pragmatic approach to analysing and understanding grief and loss has been widely criticised. Not least because the empirical evidence for such step models is rather thin. For example, George Bonanno and other researchers argue that recovery and resilience are much faster, more powerful and more unevenly distributed than previously thought. Bonanno's concept of ‘coping ugly’ is an eloquent expression of the fact that grief is highly individualised and is based on the experiences and relationships we happen to have with what has been lost. Why can't we experience relief when someone has died? Can an acquired disability mean that you can suddenly avoid excessive social demands and expectations? Is it allowed to laugh while grieving? And how long do you actually mourn? And with what intensity? Can grief pass in five minutes? Can you have a beer in the pub?

It has sometimes proved inappropriate to ‘uncover’ so-called denied frozen grief by forcibly repeating unpleasant and traumatic memories; or to carry out repetitions in organised debriefing; or that grief must be done in certain ways; or to ‘live out’ grief by crying in different variants of catharsis. Preconceived notions of how grief should be experienced may in some cases actually exacerbate feelings of guilt and shame. Loss of control can in some cases be unpleasantly frightening and often perceived as life-threatening. The need for social security and predictability is often urgently needed in such situations. Therapeutically, grief processing takes place in a well-organised manner and where updates of memories take place under a high degree of control and with a secure framework and structure.

There are large individual differences, which also shows that there are different neuroanatomical correlates and memories that co-vary - not that there is only one ‘correct’ model for how grief can be handled. For example, George Bonanno reports that most of us have a high degree of ‘resilience’ that allows us to cope with major personal stresses without breaking down, and that most people are also back at work within days or weeks of a major loss. The problem with previous documentation is that it has been done by clinicians and psychotherapists who have mainly met people with complicated grief (10%) and therefore a confirmation bias has developed with preconceived ideas that have a priori and naively generalised this to apply to most of us, and sometimes with anecdotal psychoanalytic case studies discussed ‘denial’, ‘withdrawal’ and stage theories as if they were the truth of the day. Empirical research shows otherwise.

Another criticism is the view of authenticity or ‘genuineness’ of ‘inner’ feelings. Essentialism is rarely fully discussed by researchers, who often take a wait-and-see attitude, and thus become half-vitalist romantics. But are there any ‘basic emotions’ at all, such as sadness, joy, disgust, surprise, anger and fear, as Plato, Descartes and Darwin claimed and later as Paul Ekman, Tomkins, Adolphs, Solms, Panksepp, and others researched in the 20th century? Or do we just construct and cognitively update experiences through expectations and predictions that are then continuously revised and updated?

According to the latter view, as discussed in research by Joseph LeDoux and Lisa Feldman Barrett, we are not victims of a blindly inherited ‘essential’ inevitability, but rather we bear conscious responsibility for the direction of our higher cognitive experiences. This is in contrast to immediate avoidance reactions such as when we reflexively protect ourselves in the face of a sudden potentially life-threatening danger. The first is an executive function where we use our reasoning and conscious impulse-inhibiting control abilities to control our experiences but also to evaluate and update memories. The second is a non-conscious rapid survival response of only a few milliseconds - and thus within this short time frame does not reach any conscious emotional experience, the conscious interpretation and experience arises only secondarily.

Consciousness research is relatively new and today constitutes an increasingly comprehensive aspect of neuropsychological research on grief, challenging reductionist black-box thinking. And which also challenges the classical Frankfurt School's three-legged model of knowledge à la Jürgen Habermas to distinguish between natural science, human science and social science.

But what is the experience of loss? What is the ‘true’ experience of grief? Is grief and loss a fundamental primary emotion that emanates from one's ‘deepest’ and ‘essential’ psyche? Or is grief nothing more than multiple layers of memories, beliefs and broken expectations? Is this again a mirror of the old dualistic drama between body and soul?

If we mourn someone or something, it is in a personal relationship where memories also symbolise future planning, hopes and dreams - which also explains why we miss famous celebrities with whom we had no real personal relationship, but who are nevertheless part of our consciousness and our lives. At the same time, it means that we don't mourn the one we never thought about - like a complete stranger on the other side of the world.

Dealing with grief can be seen as cognitively constructing, reconstructing, deconstructing, reorienting, anticipating, creating a new meaningful lifeline after a loss. Creating new pre-expectations and new prospective memories - i.e. memories of what we think will happen, and plans that will fulfil this pre-expected future - and which from now on do not include the dead or what we have lost. In this way, grief can also become a social construct that can be exemplified by different turns in social contexts, not least at funerals, with a defined turn-taking how those present are ritualised to express their grief, e.g. where and how to sit, or who acknowledges whom. A person who is outside this inner circle, such as in the case of unauthorised love or hate, may or may not be able to express themselves in the same social community. This phenomenon is well known in research and has been termed ‘disenfranchised grief’.

Rational explanatory models of grief can sometimes be perceived as having a kind of cold stoic logic and seeming frighteningly objectifying, but which nevertheless open up to new and varied individual-centred forms, with all their proximity, relational and reinforcement mechanisms, which are integrated into different memory modalities, neural networks and bio-feedback systems: short-term memories, perceptual memories, conditioning, semantic memories, epi-sodic memories, procedural memories and, not least, prospective memories.

The concept of ‘anticipatory grief’ sheds light on the phenomenon we face in situations where we know something will happen in the future, or where our hopes will not be fulfilled. We prepare for the upcoming inevitable last moment, and we update our dashed hopes during an ongoing life process. This is the case with disabilities such as loss of sight, hearing or limbs, or newborn babies with severe brain damage, cognitive impairments or with progressive diseases that last over time. Or a relative with a serious addiction who eventually breaches all social responsibilities. In anticipation of the inevitable, there is an endless array of updated daily griefs.

What is grievable?

The term ‘grievable’ refers to something that is worthy or deserving of grief or mourning. It is often used in discussions of loss and bereavement to highlight what is considered a legitimate reason to grieve. Judith Butler explores the concept in her work, particularly in her book ‘Frames of War: When Is Life Grievable?’ (2016). What is considered a legitimate reason to grieve can vary widely between cultures and societies. Some losses are universally recognised as grievable, such as the death of a loved one. Others, such as the loss of a job or the end of a relationship, may not always be recognised as grievable by everyone.

Different cultures have different norms and expectations about what constitutes a significant loss. These norms can influence how an individual's grief is perceived and supported.

For grief to be socially recognised, it often needs to be validated by others. If a loss is not socially recognised as grievable, the individual may feel isolated and unsupported in their grief process.

Judith Butler emphasises that certain lives are considered more grievable than others, reflecting wider social inequalities. For example, deaths in marginalised communities may not receive the same recognition and mourning as those in more privileged groups.

Grief and loss are associated with the loss of something valuable. Loss implies an irreversible end to something that cannot be recreated in its original state. In many cases it also includes personal loss of control and uncertainties:

• Death of a Loved One. This is the most recognised form of loss that triggers grief. The death can be of a family member, friend, or pet, or a significant other (public figure). Grief reactions can manifest as persistent rumination about the deceased, avoidance of reminders related to the death, and reliving memories or last moments.
• End of relationships. This includes divorce, breakup, or significant changes in personal relationships. Such losses can lead to grief reactions where individuals may ruminate over past events, avoid places or people associated with the former relationship, or relive memories and experiences shared with the person.
• Romantic attachment rejection (RAR) is a common and profound experience. Being rejected by a romantic partner or being in a one-sided unrequited love (chronically rejected), not only triggers intense emotional pain but can also have lasting negative effects on mental health.
• Failure or loss of attachment, including being ignored or experiencing subtle forms of neglect, can have significant impacts in social, professional, or personal contexts. Being overlooked or bypassed, and not being acknowledged or unappreciated, can lead to increased stress, reduced work performance, and a sense of alienation. These experiences may lead individuals to compensate through self-destructive behaviours or vengeful actions.
• Loss of Health. A diagnosis of a chronic or terminal illness or a sudden decline in physical or mental health can lead to grief. Individuals may ruminate on their past health, avoid engaging in conversations or activities that remind them of their health before the illness, and repeatedly relive the moment of diagnosis or onset of symptoms.
• Loss of a bodily function (vision, hearing, amputation).
• Career or Financial Loss. Losses such as job termination, significant financial loss, or forced retirement can provoke a grief reaction. Affected individuals might ruminate on their previous financial stability or professional identity, avoid scenarios that remind them of their former job or financial status, and relive interactions or events that led to the loss.
• Loss of Identity or Autonomy. This can occur due to major life transitions such as aging, moving to a new place, or changes in life roles (e.g., becoming a caregiver). Individuals may experience grief as they ruminate over their former sense of self, avoid new roles or environments that highlight the change, and relive moments from when they felt more autonomous or self-assured.
• Loss of a planned future scenario (property, environmental and climate issues). Even a mental image can activate an association with a grief experience.
• Loss of meaning of life. Loss in faith and truth, disillusions.
• Environmental losses, nature loss and damaged eco-systems losses.
• Genocides as Holocaust, Gulag, Rwanda...

Different cortical regions are involved in all these states and characteristics. Changes in activity are observed by fMRI, hormone and metabolic issues, in the cingulate, insula, orbitofrontal and prefrontal cortices, areas associated with pain perception, distress and memory retrieval. Significant changes have also been observed in subcortical regions: the angular gyrus, hippocampus, striatum, nucleus accumbens, tegmental area, and temporal pole. These regions are associated with reward processing, dopaminergic circuits, emotion regulation and behavioural adaptation.

The contemporary empirical study of grief and bereavement has been profoundly shaped by Erich Lindemann's work in 1944. He noted that individuals in grief often become aloof in their social interactions, show heightened irritability, and anger, and tend to isolate themselves from social activities, despite others' efforts to sustain the relationship and provide support.

Individual responses to grief are diverse, but they can be broadly and empirically be grouped into several key categories, each reflecting a different aspect of the grieving process (Bonanno, 2004). Clinically common grief reactions could typically be categorised into several main groups:

• Behavioural autonomic involuntary reactions (fight, flight, freeze)
• Behavioural conscious actions as bodily actions, pacing, fidgeting or other agitated gestures, or slow lethargic movements.
• Physiological reactions, such as headaches, numbness, fatigue, nausea, restlessness, heart palpitations, pain, changes in appetite, sleep disturbances (insomnia) changes in sleep patterns, including difficulties falling asleep, staying asleep, or experiencing restorative sleep. Since sleep is crucial for memory consolidation, disruptions can impair prospective memory, affecting the bereaved's ability to remember and execute future tasks.
• Emotional reactions such as crying, sadness, irritability, anger, longing, yearning, guilt, depression, anxiety, and even relief. The emotional turmoil associated with grief can further complicate prospective memory. High levels of stress, anxiety, and depression, which are common in bereavement, can negatively affect cognitive processes, including memory encoding and retrieval.
• Cognitive reactions Grief consumes significant cognitive and attentional resources, leading to a state often described as ‘grief fog.’ This state can impair attentional capacity, making it more challenging to encode, retain, and recall intentions, especially in environments with many distractions or under conditions requiring working memory, attention, and focused attention (inability to concentrate) impulse inhibition, memory problems, learning difficulties, confusions, and persistent rumination, and even hallucinations or illusions.
• Social cultural ceremonials such as funerals, memorial services, and other cultural rites. Interpersonal interactions may be affected by grief, leading to feelings of detachment, strained relationships, or an increased reliance on social support networks. Grief can lead to social withdrawal and a decrease in activities that stimulate cognitive functioning, including those that engage prospective memory. This reduction in engagement can lead to a decline in cognitive abilities over time, further impacting the individual's prospective memory.
• Reasoning, spiritual, and philosophical reflexions, involves contemplating the meaning of life and death, spiritual beliefs, and philosophical thoughts about existence and the afterlife. Grief may lead to a re-evaluation of personal beliefs, a crisis of faith, or a deep search for meaning and purpose in life or in the nature of the loss.

Recognising these categories is crucial to understanding the complex nature of grief and underlines the need for comprehensive support that addresses the multiple dimensions of an individual's experience of loss. Paraphrasing Joseph LeDoux in his book The Four Realms of Existence (2023) we can hypothesise at least four levels of grief:

• The Biological Realm. This encompasses essential life processes common to all living beings, including metabolism, reproduction, and genetic transfer, highlighting the universality of biological functions.
• The Neurobiological Realm. Focusing on the nervous system, this realm explores the regulation of bodily functions and behaviours through neural networks, including rapid processes sometimes under 50 milliseconds.
• The Cognitive Realm. Covering mental processes like thinking, learning, memory, and problem-solving, this sphere investigates the internal mechanisms enabling information processing and knowledge formation.
• The Conscious Realm. Concentrating on consciousness and subjective experience, this sphere includes awareness of thoughts, feelings, memories, and experiences, and the creation of new conditions through prospective memories.

But in all living beings, these reactions are also based on the ability to make more or less good predictions about how to survive, mate and reproduce, avoid enemies, or get hurt, or get eaten. And how each biological system, down to the smallest amoeba, self-corrects when something goes wrong by calculating, at different levels and different modalities, via ‘prediction errors’ new more adaptive ways of functioning. This also includes the system's ability to update its memories to increase the probability of survival both phylogenetically and ontogenetically. It is simply about all the expectations, ideas and dreams we have, and what happens emotionally and cognitively when those expectations are not met according to our past learned experiences and personal needs.

Research by Joseph LeDoux and colleagues, among others, who have mapped avoidance into anxiety and fear reactions, shows that there is a wealth of empirical evidence that epi-sodic memories, when actualised, will often be updated and changed. In grief, it can therefore be concluded that when a memory is actualised, an adjustment of the memory (‘updating’) occurs when we perceive that the memorable association is no longer relevant but must be adapted to the difference in the actual new situation (‘prediction error’). This can be compared to a neuronal plastic probability process processed by the brain, which also provides physiological feedback reactions via proprioceptive and interoceptive memory structures between the central and peripheral nervous system - and where the phenomenological experience is simply ‘sadness’ when predictive expectations do not occur - even in milliseconds in a myriad of associations in lower modalities. Which also immediately triggers social bonding and caring behaviours, as part of an enhanced survival mechanism.

In addition, the outlines of various neuroanatomical correlates can be tentatively detected, and that many describe experiences of grief as oscillating with ups and downs of grief, in and out of reactions and associations, and that the frequency of this oscillation varies and gets used to and gradually decreases, perhaps as a result of Donald Hebb's old neural principle, while perhaps never completely disappearing but unexpectedly reappearing at an event or issue that at first glance may seem completely irrelevant, but still has a strong associative bearing; perhaps to a prospective memory that catches up and has not yet been updated...

Learning is a constantly repetitive process involving the frontal lobes, hippocampus, perceptual systems and motor areas of the cerebral cortex. For the hippocampus to be unloaded and ‘rebooted’, memories need to be stored in different modalities and neural networks and transmitted via associative areas such as the parietal lobes. These processes are optimised by sleep, during which a certain amount of memory consolidation seems to take place. Deep sleep (slow wave sleep) is particularly important. Danish researcher Maiken Nedergaard discovered what she called the ‘glymphatic system’, analogous to the lymphatic system, through deep sleep. The astrocytes are most effective during deep sleep and open up a permeability in the brain's blood vessel system that allows waste products to seep out and be transported away via the veins.

During deep sleep, memory consolidation also occurs; exactly how these two systems (i.e. deep sleep/memory consolidation) are related is not yet known, but the link between memory storage, deep sleep and stroke recovery seems quite clear. In the case of fatigue, rest and recovery have been shown to be important to consider, but the idea of ‘sleeping on it’ is good for memory storage, stress and general fatigue, but this may not always be true in the case of traumatic events or other unpleasantness. If one goes through something unpleasant, for some it may be better to stay awake for another 6 hours and instead do something completely different distracting so that the experience is not consolidated into new robust memory traces.

Updating memories has a direct psychotherapeutic component. Research shows that when memories are actualised, it takes a few minutes for memories to become in a state of change, in a ‘reconsolidation window’, which means an opportunity for molecular updating of memories for about 6 hours after the memory is actualised. In well-designed psychotherapies, new alternative memories can be implemented and update the previous perhaps dysfunctional experiences. The difficult art, of course, is to make this work in practice, but there are a number of different psychotherapeutic programmes that have adopted this approach. While others jokingly say that this is what all psychotherapy is about, and that skilled psychotherapists, when they succeed, are precisely memory reconsolidation they have been working on, even though they have not known the neuropsychology behind it.

Scientific and philosophical references in

alphabetical order

(See relevant research articles or books

by the respective authors)

• Adolphs, Ralph
• Björkstrand, Johannes
• Bonanno, George
• Bryant, Richard
• Butler, Judith
• Buzsáki, György
• Craig, Anthony
• Cullberg, Johan
• Darwin, Charles
• Descartes, René
• Deutsch, Helene
• Dyregrov, Atle
• Dyregrov, Kari
• Ekman, Paul
• Feldman-Barrett, Lisa
• Freud, Sigmund
• Friston, Karl
• Hansson, Robert
• Harré, Rom
• Henrich, Joseph
• Holmes, Emily
• Kristensen, Pål
• Kübler-Ross, Elisabeth
• LeDoux, Joseph
• Lennér Axelson, Barbro
• Lindemann, Erich
• Lundgren, Britta
• Maccallum, Fiona
• Nader, Karim
• Nedergaard, Maiken
• Neimeyer, Robert
• Nussbaum, Martha
• O’Connor, Mary-Frances
• Phelps, Elizabeth
• Plato
• Schut, Henk
• Seth, Anil
• Solomon, Robert
• Stroebe, Margaret
• Stroebe, Wolfgang
  
• Tracy, Jessica
• Währborg, Peter
• Wegner, Daniel
• Worden, William

Ladda ner svensk text som PDF 

Download English version as PDF