Virginia Woolf

Orlando

Om jag betänker Virginia Woolf’s ”Orlando - A Biography” som en reflekterande empirisk undersökning av psykets till synes associativa irrationalitet, ungefär som hos Marcel Proust’s ”På Spaning…”, så är det här en märklig och underhållande roman. Eller om man ser boken som en ironisk kommentar på aristokratins bristande verklighetsförankring, är det kanske lite intressant. Eller om man betraktar den ”historisk” i ljuset på de ”dekadenta” strömningarna på 1920-talet med de valhänta uttrycken för homosexualitet och HBTQI-frågor, är det intressant, i synnerhet att Virginia Woolf kunde ge röst åt något som konservativa och traditionella krafter försökte osynliggöra – och förinta! Idag är frågorna naturligtvis inte helt förlegade, men pompöst mysteristiska uttryck är det – idag har frågorna blivit mer självklara och rättframma – kanske inte minst tack vare Virginia Woolf’s krumbuktande text.

Och efter att begrundat Virginia Woolfs text i en social kontext framstår den förstås som ett vackert och spännande litterärt experiment, men fråntaget dessa attribut är boken ett mer eller mindre romantiskt dagdrömmande ordflöde. Det blir ibland intressant, vissa iakttagelser är briljant klarsynta och genomskådande och demaskerande, men texten förlorar sig oftare i långa, pretentiösa introverta överklassfunderingar. Men boken sägs ju också vara ett enda långt kärleksbrev. Och därmed rätt tråkig om man inte känner till de hemligaste hemligheterna som bara två förtrogna kan ha.

Orlando är, som bekant, romanens protagonist, en känsligt sårbar, konstnärlig och äventyrlig adelsman, född i slutet av 1500-talet och drottning Elisabeths protegé. Han tycks lida av någon slags sömnsjuka typ Kleine Lewin Syndrome (KLS) som upprepande långvariga sömnliknande tillstånd. Under en sådan förvandlas han till en kvinna halvvägs genom berättelsen. Han/hon, hen, är en extremt reflekterande och självreflekterande individ som älskar poesi, som i evigheter hänger upp sig på sina oavslutade dikter under sin barndoms ek, och förlorade kärlekar, inte minst sin ryska princessa, den otroligt vackra och begåvade Marousha Stanislovska Dagmar Natasha Iliana Romanovitch (”Sasja”), och inte verkar känna sig begränsad eller bekymrad över något annat än här-och-nu-flödet – som heller aldrig sinar. Eller möjligen ett romantiskt drömmande över den tid som flytt. Virginia Woolf låter Orlando liksom bestå av många speglande "jag" och reflekterande som liksom sökande sin identitet genom dessa. Alternativt är texten som ett slags never-ending empiristiskt sökande efter objektiva fakta. Men texten framstår genom alla ”inre” sökningar mest som dagdrömmeri nedskrivet i text, mot vilket man kan kontrastera den modernistiska stämpel som ikoniskt tillskrivits Virginia Woolf’s skriverier genom hundra år av litterära förståsigpåare.

Virginia Woolf var, enligt gängse hörsägen, inspirerad till boken av sin kärlek till den ytligt bohemiska, men egentligen svårt aristokratiska överklasskvinnan Vita Sackville-West. Varmed hon inledde en lesbisk kärlekshistoria runt år 1922, ungefär samtidigt som en tidigare nära vän, nämligen Katherine Mansfield avled. Relationen till Vita ansträngdes efterhand alltmer och när romanen ”Orlando” publicerades 1928, som delvis sägs vara ett långt kärleksbrev till Vita, men också som en sublim ironi över den sorglösa aristokratin, blev deras relation allteftersom mer ansträngd för att till slut upphöra runt år 1935.

Genom att Orlando lever genom flera århundraden ger det Woolf möjlighet att utforska hur samhället och människors roller förändras över tid – iaf överklassens. Men också kommenterande hur kvinnor har porträtterats i litteraturen och hur Orlando, intrasslat i evighetslångt ordvrängeri söker sin identitet, mening och självförståelse; där Woolf utforskar idéer om kön och identitet genom Orlandos förvandling från man till kvinna. Men i sin verklighetsförvridna överklassmiljö verkar huvudpersonerna ta allt för givet och förväntar sig att världen ska böja sig för deras minsta vink. De lever i en bubbla av privilegier och verkar helt blinda för problem och utmaningar som verkliga människor möter – det är egentligen inget som alls bekymrar dem – att mat kommer på bordet, är helt enkelt en självklar rättighet – en faktor som också är förutsättningen för att bara syssla med den egna subjektiva introverta upplevelsen; allt annat är liksom självklart. Det är societeten i ett nötskal att obekymrat inte tar vanliga människors livssituation på allvar.

Det är, oavsett det orättvisa konservativa patriarkala privilegiesystemet, då som nu, med ett förmodligen omedvetet individualistiskt och solipsistiskt anspråk – inte det minsta socialt samverkande eftersom man, visserligen med vissa protester, genom tiderna har exproprierat egendomar som nu är utvalt dem att förvalta – en närmast övernaturligt naturlig process...

Woolf använder Vita Sackville-Wests bakgrund delvis för att satirisera över hennes romani-fetischism. Precis som Sackville-West naivt romantiserande von-oben-fascination av det ”vilda” och ”äkta” och hur hon fantiserade om att leva ett nomadiskt liv symboliserat för henne i romsk resandekultur. Men Överklass-Vita föredrog i själva verket sitt förutsägbara fashionabla privilegierade liv på den engelska egendomen i Kent, så finner Orlando en helt osynlig kallelse från ett aristokratiskt liv i ett engelskt lantställe är för stark för att motstå – han bara återvänder – sådär i förbifarten.

Detta blir särskilt tydligt när Orlando i det exotiska Turkiet möter zigenarstammen och väljer att återvända till England och sitt aristokratiska värv. Allt ungefär med tidstypiska romantiska stämningar som snurrar runt i samtiden, som i Bizets Carmen, eller för den delen i Sverige med Viktor Rydbergs roman Singoalla. Detta blir än mer introvert när man beaktar att boken skildrar Orlando som en stand-in för Sackville-West, som inte får ärva sitt överklassgods, förfärande likt enorma egendomen Knole, som Sackville-West borde ha ärvt om hon hade varit en man vill säga – en liberal känga åt den ärkekonservativa kvinnoföraktande patriarkalismen – dåtida såväl som samtida som nutida. Så på detta sätt är välan romanen ständigt aktuell.

Och boken slutar högtflygande med flickdrömmen att han, älskaren, Marmaduke Bonthrop Shelmerdine Esquire, återvänder liksom i en drömvärld, tillbaka från äventyr och livsfarliga Cape Horn, men inte ute på heden som förförande på sin ståtliga springare, utan nu med ett extatiskt modernististiskt flygplandsvrålande cirklande på himlen mot framtiden på sista tolvslaget torsdagen den elfte oktober, nittonhundratjugoåtta.

Nu hundra år senare blickar vi tillbaka mot universums rödförskjutna utkanter med James Webb-teleskopet. Och ChatGPT-4/5 skriver framtidens romaner...

Vem är numera rädd för Virginia Woolf?

2023-10-23