Validering – för förståelse, samarbete och förändring

av Sara Edlund och Elisabeth Malmquist

Mars, 2026

Validering (2026) beskriver en grundläggande mänsklig process där vi genom att erkänna en annan persons upplevelse som begriplig bidrar till både emotionell reglering och social ordning. Validering handlar om att visa att den andres perspektiv är psykologiskt meningsfullt.

 

Ur mitt hemmasnickrade Habermas-inspirerade samverkansperspektiv kan validering förstås som en förutsättning för kommunikativ rationalitet. Och neuropsykologiskt innebär den att hjärnans hot- och försvarssystem dämpas, vilket ökar kognitiv flexibilitet och möjliggör affektreglering. Validering blir efter många exempel och kloka tips ett centralt verktyg att minska hotnivån i nervsystemet och möjliggör förflyttning från defensiv konkurrens till gemensam problemlösning.

 

Invalidering däremot tenderar att förstärka försvar och låsa kommunikationen. Med rätt ”instrument” – i linje med exempelvis vår kollega Hilmar Hilmarssons resonemang om samverkansmodeller – blir det möjligt att empatiskt bekräfta det begripliga samtidigt som man sätter tydliga gränser för det problematiska.

 

I ljuset av Berger och Luckmanns gamla bok om kunskapssociologi, (som jag i ljuset av den här boken åter läser) kan validering ses som ett sätt att stabilisera en gemensam, socialt konstruerad verklighet. Genom att sätta ord på och bekräfta erfarenheter görs subjektiva upplevelser delbara och i någon mening ”institutionaliserade” och förhoppningsvis även demokratiserande. Validering innebär att tillfälligt inta den andres perspektiv och formulera vad man ser därifrån, vilket skapar mening i skärningspunkten mellan biologi, psykologi och social verklighet – Habermas i full triangulering 

 

Boken belyser också dilemmat mellan konkurrens och samverkan. Konkurrens kan driva prestation men riskerar att öka försvar, polarisering och fokus på att ”ha rätt”. Samverkan bygger istället på erkännandet av flera giltiga perspektiv och skapar psykologisk trygghet, men kräver att man ibland avstår från att vinna för att förstå.

 

Omslagsbilden med två kapybaror som möts nos mot nos fungerar som en träffande metafor för ömsesidig orientering, närvaro och respekt.

BK 2026-03-22

Fördjupning

I Validering – för förståelse, samarbete och förändring presenterar Sara Edlund och Elizabeth Malmquist ett kommunikativt förhållningssätt som syftar till att stärka relationer och skapa bättre förutsättningar för dialog i professionella möten. Boken riktar sig till yrkesverksamma inom vård, skola och socialt arbete, men resonemangen har bred relevans i alla sammanhang där människor möts i samtal under svåra förhållanden.

 

Validering definieras som ett sätt att bemöta andra så att de känner sig sedda, hörda och tagna på allvar – inte genom att bara blankt hålla med, utan genom att bekräfta att upplevelser är begripliga utifrån personens egen situation och erfarenhet. Denna distinktion är bokens kärna. Att förstå är inte detsamma som att ge rätt, och just det gör validering möjlig även i djupt konfliktfyllda samtal – i ett spänningsfält mellan konkurrens och samverkan som boken också rör sig i.

 

Konkurrens uppstår naturligt när resurser, status eller inflytande är begränsade. Den kan vara funktionell och driva prestation – men den har ett pris. I konkurrensens logik ökar försvarsberedskapen och lyssnandet minskar. När människor känner sig hotade prioriterar de att ha rätt framför att förstå. Samverkan kräver att man tillfälligt avstår från att vinna en konflikt för att kunna förstå den andre. Validering är det verktyg som gör detta möjligt utan att olikheterna elimineras.

 

Habermas och den rationella diskursen

Jürgen Habermas teori om kommunikativt handlande erbjuder ett filosofiskt ramverk som på ett fruktbart sätt kompletterar bokens ansats – och som jag tror kanske är en implicit del av författarnas teoretiska egna ramverk... Habermas skiljer mellan strategiskt handlande – där kommunikation används som ett medel för att uppnå egna mål – och kommunikativt handlande, där syftet är ömsesidig förståelse. I det strategiska samtalet är den andre ett objekt att påverka eller vinna över, medan i det kommunikativa samtalet är den andre en samtalspartner vars perspektiv bär en egen giltighet som förtjänar att tas på allvar.

 

Det är i detta mellanrum som valideringen verkar. Att validera är att temporärt suspendera den strategiska logiken – att för ett ögonblick inte försöka vinna, övertala eller korrigera, utan i stället undersöka vad den andres upplevelse egentligen rymmer – Habermas ideal om en herrschaftsfreie Diskurs, som är ett centralt begrepp hos Habermas, och nära kopplat till det som ofta kallas den ideala talsituationen (ideale Sprechsituation). Detta är en normativ idealmodell för kommunikation, där inga deltagare påverkas av makt, hot, manipulation eller status, utan det är endast det bättre argumentet som får avgöra. Och alla berörda har lika möjlighet att delta, ifrågasätta och uttrycka sig.

 

Spänningen mellan kommunikativ och strategisk rationalitet är egentligen väldigt praktisk och vardaglig. Professionella samtal – i vård, rättsliga kontexter, socialt arbete – är sällan symmetriska. Maktasymmetrier finns alltid. Det gör Habermas krav på diskursiva idealvillkor än mer angelägna och pekar på vad som krävs för att konstruktiva och rationella samtal ska vara genomförbara.

 

Det neuropsykologiska underlaget

För att förstå varför validering verkar på det sätt den gör måste vi gå till de neurobiologiska mekanismer som styr hur känslomässiga upplevelser uppstår, lagras och förändras.

Joseph LeDoux forskning om rädslans neurobiologi är här grundläggande. LeDoux beskriver två parallella vägar för emotionell bearbetning. Den snabba banan går direkt från thalamus till amygdala och aktiveras inom millisekunder, långt innan det perceptuella intrycket har bearbetats av neokortex. Denna bana möjliggör omedelbar, automatiserad respons på upplevt hot, men till priset av att responsen är grov, kontextokänslig och svår att modulera med vilja eller reflektion. Den långsamma banan involverar kortikala strukturer, möjliggör en mer nyanserad tolkning av situationen och kan i princip korrigera eller kontextualisera den snabba banans initiala aktivering – men den är långsammare och kräver tillräcklig trygghet, mindre alarm, för att fungera optimalt.

Detta har direkta implikationer för valideringens neuropsykologiska logik. I ett samtal präglat av upplevt hot är den snabba banan dominerande. Personen reagerar kontextokänsligt och med minskad förmåga till reflektion. Validering – ett erkännande av att upplevelsen är begriplig – verkar som en signal till nervsystemet att hotet inte är absolut, att det finns utrymme för den långsamma banans mer nyanserade bearbetning. I neurologiska termer bidrar validering till att förskjuta aktiveringsbalansen från omedelbara försvarssvar mot prefrontal reglering och interoceptiv integration.

 

Men LeDoux senare arbete komplicerar bilden ytterligare på ett sätt som är relevant för valideringens teori. LeDoux har argumenterat för att det vi populärt kallar "rädsla" inte är ett enhetligt neurologiskt tillstånd utan en konstruktion – en medveten upplevelse som hjärnan skapar utifrån en mångfald av signaler, snarare än en direkt avläsning av amygdalaaktivering. Detta resonerar direkt med Lisa Feldman Barretts teori om konstruerade känslor som hjärnans prediktiva tolkningar av kroppsliga tillstånd, formade av tidigare erfarenhet, språk och kontext. Det är så att säga skillnad att hoppa undan från en plötslig orm i skogen, än att vara rädd att gå i skogen för att det kanske finns ormar.

 

Rekonsolidering och uppdatering av minnen

Härifrån öppnar sig ett av de mest fascinerande och forensiskt relevanta fälten inom modern neurovetenskap: rekonsolideringsteorin, vars empiriska grund till stor del lades av Karim Nader. Den klassiska synen på minnesinlagring beskriver konsolidering som en engångsprocess – ett minne stabiliseras efter inlärning och förblir därefter relativt stabilt lagrat. Naders banbrytande experiment visade att detta är fel. När ett redan konsoliderat minne återkallas görs det instabilt, plastiskt och sårbart för förändring under ett tidsbegränsat fönster – varefter det rekonsolideras, det vill säga lagras på nytt. Under detta fönster kan minnet förändras, förstärkas, försvagas eller kontamineras av ny information.

 

Rekonsolideringsteorin innebär att minnen är levande representationer som omskrivs varje gång de aktiveras. Varje hämtning är i viss mening också en omskrivning. Det är den emotionella färgningen, det narrativa sammanhanget och den självrelevans som omger minnet. Emotioner är rekonstruerade i stunden, på basis av aktuell kroppsstatus, kognitiv kontext och de begrepp vi för tillfället har tillgång till för att ge dem form.

 

Elizabeth Loftus forskning om minnets suggestibilitet ger en parallell och kompletterande insikt, nu med tyngdpunkt på episodiska minnen och deras sårbarhet för extern påverkan. Loftus har i decennier visat hur vittnesmål och autobiografiska minnen formas, förändras och i värsta fall konstrueras under inflytande av ledande frågor, social press och kontext – inte som undantag utan som regel. Det som upplevs som ett klart, autentiskt minne kan vara en rekonstruktion formad av vad som frågades, hur det frågades och vad som förväntades. I forensiska sammanhang är detta avgörande, dvs att minnet av en händelse är inte ett fotografi utan snarare som tolkande narrativ, präglat förväntningar och den begreppsliga apparat vi hade tillgång till vid tillfället – och vid varje efterföljande tillfälle vi erinrat oss det.

 

Sammantaget pekar LeDoux, Nader och Loftus mot en gemensam slutsats som är central för valideringens teori att känslor och minnen är dynamiska konstruktioner, formade och omformade i varje interaktion. Det innebär att det samtal vi för med en person deltar i att forma den. Validering är i detta perspektiv ett aktivt bidrag till hur personen förstår, narrativiserar och rekonsoliderar sin erfarenhet. Det är ett stort ansvar, och det motiverar en djupare epistemisk försiktighet i hur validerande interventioner används – särskilt i forensiska och kliniska kontexter där minnets integritet är juridiskt och moraliskt avgörande.

 

Vitalismen och autenticitetens problem

I bokens teoretiska bakgrund skymtar vitalismens idé om känslor som uttryck för något ursprungligt och autentiskt – en livskraft som liksom tycks existera bortom språk och tolkningar. Det är en lockande tanke, med stark poetisk kraft, men den är också svårt problematisk.

 

Vitalismen tenderar att placera ”autenticitet” i det omedelbart upplevda, den ”sanna” känslan är den orörda, den som ännu inte formats av sociala konventioner eller rationell reflektion. I ett valideringssammanhang kan detta leda helt fel. Om vi betraktar den andres känslouttryck som ett fönster mot ett inre, oförmedlat sanningsskikt, riskerar vi att sluta lyssna på hur uttrycket kommuniceras – med vilka ord, i vilket sammanhang, mot vilken bakgrund. Vi lyssnar i stället efter något bakom orden och förlorar därmed just det som gör validering möjlig: den intersubjektiva ytan där det kommunikativa mötet sker.

 

Vad rekonsolideringsteorin och den konstruktivistiska känslomodellen dessutom tillfogar är att den "autentiska" känslan inte ens är stabil i sig själv. Det som upplevs som ursprungligt och oförmedlat är redan en rekonstruktion – formad av begreppsliga ramar, sociala sammanhang och tidigare minneshämtningar. Vitalismens autenticitetsideal vilar på en neuropsykologisk illusion att föreställningen om ett inre tillstånd som existerar oberoende av de processer som ständigt omformar det. Mot denna illusion ställer Barrett, LeDoux och Nader en mer ödmjuk och empiriskt förankrad bild att upplevelsen (eller ”känslan” om man så vill) är alltid redan tolkad, alltid redan situerad, alltid under omvandling.

 

Robert C. Solomon erbjuder här en än mer fruktbar position. För Solomon är känslor värdeladdade omdömen, kognitiva akter genom vilka vi tar ställning till världen. Att känna skam är att bedöma sig som ha brutit mot en norm. Att känna ilska är att bedöma att man blivit orättvist behandlad. Känslor är på så sätt inte sanna eller falska i sig, men de är som ansvarsbärande snabba kognitiva genvägar och där vi i viss kan mening hållas ansvariga för hur vi formar och uttrycker dem. Valideringens uppgift är då att erkänna den som ett meningsfullt omdöme – begripligt utifrån personens situation, även om vi inte delar det.

 

Autenticitetsproblematiken leder oss dessutom till en praktisk fråga med direkt relevans för professionella samtal: vad är skillnaden mellan ”genuin” validering och performativ validering? Det är möjligt att använda valideringstekniker på ett sätt som är procedurmässigt korrekt men relationellt tomt – att säga de rätta orden utan att egentligen vara nyfiken på den andre.

 

Solomon, Rom Harré och det socialkonstruktionistiska perspektivet

Om Solomon betonar känslornas intentionella och omdömesmässiga karaktär, lyfter Rom Harré i stället fram deras fundamentalt sociala och diskursiva natur. Harré menar att känslor i grunden är sociala konstruktioner som existerar i och genom de diskursiva praktiker vi deltar i. Undvikande, stolthet, skam och kärlek – utifrån den långsamma banan – är kulturspecifika handlingsmönster, inbäddade i lokala normer för vad som är kränkande, ärofullt, farligt eller eftersträvansvärt.

 

Detta har direkta konsekvenser för valideringen. Om känslor är diskursivt konstituerade innebär erkännande att delta i den andres berättelse om sig själv och sin situation, att ta den lokala emotionella grammatiken på allvar. Harré talar om emotionella script – kulturellt inlärda manus för hur känslor ska upplevas, uttryckas och bemötas.

 

Härifrån är steget till Berger & Luckmanns kunskapssociologi inte långt. I sin bok Kunskapssociologi diskuterar de hur verklighets-uppfattningar kan vara socialt konstruerade, institutionellt befästa och intersubjektivt vidmakthållna. Det vi betraktar som självklart – vad som räknas som ett problem, vad som är en rimlig reaktion, vad som kräver förklaring – är resultat av sociala processer som vi i stor utsträckning inte reflekterar över. Validering blir i detta ljus som ett sätt att tillfälligt träda in i den andres konstruerade verklighet och erkänna dess inre logik – utan att för den skull bekräfta den som sann i absolut mening.

 

Mesquita och de kulturella känslorna

Batja Mesquitas forskning skärper detta ytterligare. I Between Us: How Cultures Create Emotions visar hon empiriskt hur känslor formas i och av sociala sammanhang, och hur de varierar systematiskt mellan kulturer längs dimensioner som individualitet kontra kollektivitet, hierarki kontra jämlikhet. Känslor är inte bara kognitiva omdömen (Solomon) eller diskursiva konstruktioner (Harré) – de är kulturella praktiker som utövas i relation till specifika sociala omgivningar.

 

För valideringen innebär det en viktig precision att erkänna den andres upplevelse måste man undersöka inom vilken kulturell och relationell kontext som upplevelsen är meningsfull. En validering som är blind för kulturella skillnader riskerar att bekräfta sin egen förståelsehorisont snarare än den andres.

Sammantaget pekar Harré, Berger och Luckmann och Mesquita i samma riktning att validering förutsätter respekt för att den andres verklighet kan vara annorlunda konstruerad. Och med Nader och Loftus tillkommer ytterligare ett lager: den konstruerade verkligheten är inte heller stabil över tid. Den rekonstrueras i varje samtal, påverkas av varje fråga och bär på de spår som varje tidigare hämtning lämnat efter sig.

 

Valideringens gränser

Det hade varit värdefullt om boken problematiserade valideringens gränser än mer. Det finns en hel del intressanta fallexempel, men i möten med personer som har kognitiva svårigheter, autismspektrumtillstånd eller nedsatt mentaliseringsförmåga ställs valideringens grundantaganden om ömsesidighet, tolkningsförmåga och gemensam förståelse, inför stora utmaningar.

Modellen som bär upp bokens resonemang förutsätter ofta en viss kognitiv och språklig kapacitet hos den andre. Vad händer med valideringen när den kapaciteten är begränsad eller annorlunda organiserad? Fallexemplet med Alva (sidan 148) visar att verbal validering har sina begränsningar, och att det behövs andra kompletterande metoder.

 

Avslutning

Dessa frågor minskar inte bokens värde. Boken är rik på konkreta exempel, vardagsnära situationer och dialoger som läsaren känner igen – det svåra samtalet med en anhörig som inte vill ta emot hjälp, mötet med den klient som ifrågasätter varje insats, kollegans frustrerade kommentar i korridoren. Det är igenkänningens ögonblick. Författarna visar med övertygande tydlighet att det inte krävs perfekta ord eller avancerade tekniker. Och för den delen att validering inte är gåtans lösning på allt.

 

Validering – för förståelse, samarbete och förändring är ett välkommet tillskott till litteraturen om professionell kommunikation.

 

Några referenser

Barrett, L. F. (2017). How emotions are made: The secret life of the brain. Houghton Mifflin Harcourt.

Berger, P. L., & Luckmann, T. (1966). The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Doubleday. [Svensk utgåva: Kunskapssociologi (1979). Wahlström & Widstrand.]

Edlund, S., & Malmquist, E. (2026). Validering – för förståelse, samarbete och förändring. Natur & Kultur.

Habermas, J. (1984). The theory of communicative action: Vol. 1.

Reason and the rationalization of society (T. McCarthy, Trans.). Beacon Press. (Originalarbete publicerat 1981)

Habermas, J. (1987). The theory of communicative action: Vol. 2. Lifeworld and system (T. McCarthy, Trans.). Beacon Press. (Originalarbete publicerat 1981)

Harré, R. (Ed.). (1986). The social construction of emotions. Blackwell.

Harré, R., & Gillett, G. (1994). The discursive mind. SAGE Publications.

LeDoux, J. (1996). The emotional brain: The mysterious underpinnings of emotional life. Simon & Schuster.

LeDoux, J. (2015). Anxious: Using the brain to understand and treat fear and anxiety. Viking.

LeDoux, J. (2019). The deep history of ourselves: The four-billion-year story of how we got the conscious brains that make us who we are. Viking.

Loftus, E. F. (1996). Eyewitness testimony. Harvard University Press. (Originalarbete publicerat 1979)

Loftus, E. F., & Ketcham, K. (1994). The myth of repressed memory: False memories and allegations of sexual abuse. St. Martin's Press.

Mesquita, B. (2022). Between us: How cultures create emotions. W. W. Norton & Company.

Nader, K., Schafe, G. E., & LeDoux, J. E. (2000). Fear memories require protein synthesis in the amygdala for reconsolidation after retrieval. Nature, 406(6797), 722–726.

Solomon, R. C. (1976). The passions: The myth and nature of human emotion. Doubleday.

Solomon, R. C. (2003). Not passion's slave: Emotions and choice. Oxford University Press.