När jag läste The Gospel in Brief slog det mig hur radikal Leo Tolstoj faktiskt var. Boken skrevs 1883 och var en existentiell uppgörelse med den tidens kyrka fylld av dogmer och privilegier. Han ville bort från mirakel och dogmer. Bort från kyrkans auktoritet och byråkratiska liturgi. Och framför allt bort från prästernas tolkningar.
Istället gå rakt på sak, det självklart uppenbara: Vad var det egentligen Jesus ville säga om hur vi bör leva våra liv? Tolstoy beskriver en metod att läsa med upprepade understrykningar i de fyra evangeliernas texter. Memorera det viktigaste, och åter läsa och stryka under, och memorera igen för att på det viset krama det essentiella ur texten.
Därpå kokade han ihop evangeliernas minst sagt brokiga berättelser till ett enda sammanhållet narrativ.
Jesus framstår nu inte längre som en övernaturlig frälsare, utan som en verklig människa – vis, modig, levande och kompromisslös i sin moraliska hållning.
Budskapet är djupt mänskligt: älska din nästa, svara inte med våld, förlåt även när det gör ont. Och framför allt – handla i enlighet med ditt samvete.
Tolstojs anarkism och kvasi-kommunistiska kristendom framstår för mig som rätt romantisk – i den meningen att han söker en slags ursprunglig mänsklighet som är i grunden god, bara vi samarbetar och älskar varandra. Det är en utopi – men en vacker utopi.
Boken lär ha haft ett stort inflytande på Ludwig Wittgenstein, Mahatma Gandhi och
Martin Luther King.