SEKULÄR TRO

THIS LIFE - Why Mortality Makes Us Free

av Martin Hägglund

Barry Karlsson 2020-08-08

Martin Hägglund aktualiserar den gamla frågan om tro och vetande och att trossystem, snäva ideologiska system och att tvärsäkerhet begränsar vår förmåga att maximera frihet och kringskär paradoxalt egentligen en strävan att utveckla ”godhet”.

Tvärsäkerhet rättfärdigas ofta med diverse förvridna faktaurval i kombination med märkliga argumentet att ”det känns rätt”. Det är en intressant neurovetenskaplig, metapsykologisk och epistemologisk fråga: hur vet vi att vi vet? Hur kan vi bli så tvärsäkra om att vi har rätt? Hur kan någon ”veta” eller ”känna” att hon har ett evigt liv? Neurologen Robert Burton har i sin forskning visat att upplevelsen av tvärsäkerhet (certainty) och "känslan av att veta" snarare är kognitiva feedback-strukturer än baserade på reella observationer av fakta. Hjärnans egna självkonstruerade fake news.

Det är bland annat utifrån detta som jag är tveksam och delvis kritisk till basic-emotion-teorier, med dess fixerande hypoteser av emotionella positioner såsom med något slags grundläggande "essentiella former" (typ Platon, etc). Jag misstänker att våra kognitiva upplevelser - och hur vi formulerar verbala kulturella begrepp - istället spelar en evolutionär epigenetisk roll. Det finns förstås överlevnads-mekanismer, som att vi t ex undviker det som är hotfullt och att vi gärna närmar oss något vi vill ha, men enligt tillgäng-lig aktuell emotionell forskning (dimensionell och appraisal-teori), är dessa mekanismer i huvudsak på aktiveringsnivå, medan tolkningarna av upplevelser sannolikt är sekundärt konstruerade utifrån våra minnen, erfarenheter och vår kulturella situation.

Martin Hägglund hävdar i sin bok att om vi verkligen omfattade insikten att vi har ett ändligt liv, att vi är dödliga, skapar detta i sig en mening, som genom våra förhållnings-sätt blir verklig i sig. Martin Hägglund representerar en alltmer uttalad sekulär linje alltifrån Hume's och Kant's kritik av det sunda förnuftet, över Hegels idealism, Marx’ materialism, Husserl och Heideggers ”att vara i världen”, fram till dagens neuro- och moralfilosofi som ifrågasätter både rationaliteten och den psykologiserande illusionen av en "inre essentiell” intuitiv visdom och istället diskuterar ständigt utvecklande sociala kontrakt, dock inte i linje med Habermas, som Hägglund tycker (tror jag…) återgår till en nykantiansk pliktetik. Martin Hägglund vill skärpa tonen mot alla dolda gudar i kulisserna.

Martin Hägglund vill att vi omfamnar och vårdar vår egen sårbarhet och dödlighet och argumenterar för en "sekulär tro". Han hävdar att de flesta faktiskt redan gör detta genom att delta i något vardagsprojekt, som att gå till jobbet, eller ingå i relationer, och att vi därmed underförstått bekräftar att vi har en begränsad tid i denna värld, ty om vi verkligen visste det fanns ett evigt liv, skulle alla strävanden, önskningar och uppoffringar helt förlora sin mening och ersättas av apati eller likgiltighet. Han tycker att begreppet "evighet" inte bara obegripligt, utan närmast olämpligt infört av religiösa samfund som en slags organiserad verklighetsflykt - och han instämmer i Marx fras att religion är "ett opium för folket" som passiviserar.

Det som däremot gör livet riktigt intressant och värdefullt är det som vi dagligen riskerar: vårt livsrum och våra relationer som plötsligt kan avslutas och tas ifrån oss:

”From a religious perspective, a life that ends in death is meaningless and without purpose. For life to have meaning and purpose, it must ultimately be grounded or absorbed I something that is infinite - something that will never die. My argument is, on the contrary, that any purpose of life depends on the prospect of death. This is not to say that death is the purpose of life. Death is not a purpose, not a completion of fulfillment of anything, but rather the irrevocable loss of life. The point, however, is that nothing can be at stake in life – that no purpose can matter – without running the risk of death. Life can matter only in light of death.” (p.181)

Om vi vore odödliga skulle det således inte finnas någon nödvändighet över huvud taget, och därmed ingen frihet – vi skulle vara inlåsta i en aldrig upphörande evighet. Och därmed egentligen ingen anledning att bry sig om andra. (Eller - inom parantes - ur ett eugenistiskt perspektiv med dess inbyggda förrakt (och rädsla) för svaghet, inte heller värnar om personer med olika tillkortakommanden eller funktionsnedsättningar eftersom deras liv ändå vore förseglat av sin egen oförmåga; dessutom förseglat av sin egen nedärvda dödssynd - om just detta skriver inte MH - som ju försöker vara positiv och framåtblickande - men mänsklighetens historia är kantat av ekonomiska och sociala särintressen och fundamentalistiskt tänkande som ständigt exkluderar olika grupper.)

Vår frihet att handla och välja är det som ger mening. Det gör ju också att våra relationer och bemötande spelar en alldeles avgörande roll. När religioner hävdar ”ett evigt liv” skapar de i själva verket en ny illusion av meningslöshet, som i sina mest extrema former blir fatalistiska i bemärkelsen att vårt öde redan är bestämt av Guds vilja. En sekulär insikt innebär istället ett avgörande humanistiskt ansvar över varandra och allt levande; över ekonomisk tillväxt och om vår miljö. Det finns inget himmelrike. Vi måste ta ansvar här och nu. Även om det inte finns odödlighet i himmelriket för all evighet, finns bekräftelsen och det sociala ansvaret. Detta är den egentligt levande själen - det levande - relationerna i våra liv, våra omsorger och berättelserna om varandra.

Istället för att som Sartre sätta existensen före essensen, tror jag Hägglund delvis försöker förena perspektiven och även om han i den här boken (This Life) faktiskt inte nämner vare sig Sartre, Camus eller Merleau-Ponty, som ju kunde ligga nära till hands med tanke på kritiken av dualismen och med tanke på den politiska ekonomin med miljöfrågorna som Hägglund också funderar över med tillväxtargumenten visavi Piketty m.fl., så diskuterar han förstås existentialism (det är det han gör) i förhållande till såväl essentialismen som konstruktivismen, nästan som aspekter av samma mynt och blir därmed på gränsen till med ett eget monoistisk upphöjandet av medvetandet om döden som en ultimat förklaring till allt annat. En genomgång och kritik av Kierkegaard får stort utrymme. Dialektiken mellan fakta, pluralism och samhällskontrakt - tro och vetande - kokas ihop till en medvetandesoppa om meningen med livet som uppenbaras när vi till fullo accepterar det faktum att vi ska dö, och slutar drömma och projicera vår ångest på ett evigt liv.

This Life är i första hand en sekulär filosofi om olika föreställningar om evigheten och döden, vilket nog förklarar urvalet av referenser, även jag således saknar en del. Boken är omfattande och har en hel del skåpmat och tyvärr med rätt långa kontinentalfilosofiska- eller för att inte säga: amerikaniserande upprepande sätt att resonera, men som han populariserar fint och sätter dem i ett sammanhang som oftast går att följa även för en filosofiskt bildad lekman.

Han värjer sig förstås för teleologiska förklaringsmodeller (alltså: ändamålstolkningar) men riskerar i sina långa utläggningar ändå komma tillbaka till utgångspunkten att den moralpolitiska positionen med en sekulär tro innebär att tolka detta som ett mål i sig och därmed en ny tvärsäkerhet. Detta med en ny tro och ny morallag med ett eget syfte och utgångspunkt i de ändamål hans moral- och rättspolitiska värderingar startade - således ett traditionellt cirkel-resonemang... men man kan å andra sidan säga att han följer en  kunskapshorisont, som gäckande ständigt flyttar sig framåt; men intentionalitetsbegreppen som ligger inbakade i dessa argument, och detta sökande, kan förrädiskt bli teleologiska. Och i ljuset av nya rön inom neurovetenskapen vet vi att hjärnan predicerar sin förståelse av olika perceptioner och upplevelser utifrån sin kulturella och epigenetiska och egna episodiska kunskapshorisont. Denna förbereddbarhet och att vi har framtida mål, skapar därmed prospektiva minnen och förväntningar, såväl på medveten nivå och på nano- och millisekundnivå. De händelsesekvenser som är förberedda eller inlärda har ett direkt överlevnadsvärde: alltifrån att vi tar emot oss med händerna om vi faller, till att vi tar emot oss med förändrade planer om någon nära och kär plötsligt avlider. Vi är förberedda att föhålla oss till det levande livet. Det här är en snurra fyllt med motsägelser och en del av pågående spetsforskning. Jag hade således gärna sett att Martin Hägglund arbetat in även neurofilosofiska argument.

Att i ett metaperspektiv, som Hägglund gör, ta socialt och kulturellt ansvar för ett evolutionärt mognande samhälle är faktiskt något mycket stort! Om jag utifrån Hägglunds text åter försöker förstå hur han resonerar kring Hegels begrepp med ett allt mer historiskt utvecklat dialektiskt idébärande och kopplar detta till Richard Dawkins meem-begrepp, så bildar detta, enligt min uppfattning, ett perspektiv på ett närmast evolutionärt filosofiskt meningsbärande. Och när Martin Hägglund diskuterar detta med koppling till tro, kärlek och ansvar blir hans analys riktigt intressant! Så som när han i ett ögonblick vrider och slår knut på texten och motsägelserna i första Moseboken (1:22) om Abraham utifrån Kirkegaards tappra men fruktlösa försök att försvara Abrahams fundamentalistiska och inkapslat totalt rubbade idé att döda sin egen son Isaac för att därmed upprätthålla den yttersta godheten, då ger Hägglund ett klassiskt bra exempel hur religiös tro inte bara är en epistemologisk återvändsgränd utan också fullkomligt absurd ur ett medvetandeperspektiv. Detta samtidigt som han således bygger argument för idén om en ”sekulär tro” med både ett personligt och kollektivt ansvar som tillkommande de levande men inte de döda.

Hägglund förmedlar istället ett socialt ansvar i det levande nu-flödet med ett prospektivt ansvar, alltså att vi alla har ett direkt ansvar för framtiden, och som han diskuterar med begreppet ”demokratisk socialism”; ett begrepp som han definierar helt väsensskild från stalinistiska och maoistiska monoteistiska system. Han återvänder till den tidiga Marx och diskuterar alienation och överproduktion i ett marknadsliberalt och kapitalistiskt perspektiv och analyserar såväl Ricardo som Keynes men kritiserar och avfärdar lite lättvindigt också den nu populäre Thomas Piketty i dennes fördelningspolitiska och statistiska analyser av kapitalets gradvisa centralisering och koncentration till allt färre händer, men att överproduktionskriserna i själva verket, enligt Hägglund, är kapitalets egen inbyggda destruktiva reningsprocess ur vilkens aska Kapitalet gång på gång kan resa sig som en fågel Fenix.

I upptakten till allt detta är det också lite befriande att läsa hur överlevnads- och samverkansperspektiv á la Darwins natural selection skapar och bygger ansvarstagande mänskliga samhällen! Och inte som arvet efter de gamla abrahamitiska religionerna som är som en enda stor prolog på allt konkurrenssystem med lättkränkta patriarkala strukturer och "vi-och-dom-tänkande" med alla dessa Ricardo-Spencers "survival-of-the-fittest"-figurer genom historien. Berättelser som i oändliga loopar bara bekräftar sig självt, och som sett ur ett neurovetenskapligt perspektiv hur hjärnans repetitiva sökande nätverk (typ salience network mfl) lurar sig att tro att det den upplever är sant (jfr Kant’s kritik av det sunda förnuftet) – repetitionen blir ”emotionellt” bekräftande då vi egentligen bara åter känner igen upplevelsen och våra egna förutfattade meningar (jfr Hume). Detta tycks gälla både vid långa kognitiva sekvenser och vid korta sekvenser ner mot bara några enstaka milli- och nanosekunder. Det finns i ovan nämnda Robert Burton (2009) relativt ny neuropsykologisk kunskap som i överförd bemärkelse kan associeras både till kunskapsresistens och fundamentalism.