Söndagsvägen
- Berättelsen om ett mord
av Peter Englund
2022-05-27
Det här är tack vare Peter Englund lite av en psykologisk triller. Väl värd att läsa!
Disclaimer: det var sannolikt Friedrich Wagner, en då 24-årig ensamstående österrikare, som i juli 1965 begick mordet på den 18-åriga Marianne Granell som helt oskyldigt fick sätta sitt liv i ett brutalt och serietidningsliknande kloroformmord och våldtäkt i folkhemsbygget Hökarängen, söder om Stockholm.
Enligt historieberättaren Peter Englund, som gjort en mycket välskriven true crime berättelse, inspirerad av och i stil med "In Cold Blood" av Truman Capote, så var Friedrich Wagner en lättkränkt särling som var innebeoende i närheten av mordplatsen.
Han var en begåvad rationell ensling som hade bott i Sverige i bara tre år och pratade formellt bra, men flytande svenska, men med tydlig tysk accent. Han hade uppenbart svåra sociala begränsningar och med specialintressen som cirkulerade runt hämnd och vedergällning och våld för upprättelse av sin i Wien förlorade heder då efter diverse storstilade konsertplaner blev försatt i konkurs och dessutom relegerad från sin skola. Och han skyllde, enligt Englund, sina tillkortakomamnden konsekvent på andra. Inte olikt andra högerextrema behring-breivikska ultranationalistiska galenpannor med massmordfantasier och avancerade hämndplaner inte bara på sina landsmän som kränkt honom, utan på alla kvinnor som försmått honom.
Men var Wagner gärningsmannen? Det återfanns många klichéartade fantasier och planer hemma hos Wagner, och i ett bankfack, som han hade skrivit om i sina dagboksliknande anteckningar, vilka var en del i indiciekedjan, som först dock inte räckte för fällande dom i Tingsrätten, men som placerade honom på rättspsyk för att sedan till slut fälla honom i Svea Hovrätt 1966. Det var ändock ett indiciemål och med nästan noll hard-core bevisning. Och även om han konsekvent nekade verkar det finnas en omåttlig förtjusning för honom att stå i centrum för en massa uppmärksamhet. Det var också egentligen rätt lång tid för Friedrich Wagner att själv fantsisera ihop sanningar i någon slags inverterad thomas-quick-stil i sina anteckningar att iscensätta det som redan inträffat. Men i Peter Englunds true-crime-story finns det litet utrymme för tvivel även om han så sakteliga tar oss framåt mellan de heroiska polisinsatsernas bakslag, som är, minst sagt enorma, och med extremt mycket resurser.
Peter Englund gör en väl manlig berättelse, sett ur polisens och De Stora utredarnas perspektiv. Och till skillnad från de psykologiska personteckningarna som de vi får av Truman Capote, får vi här en blekare men ändå inspirerande antydan till samma psykologiska engagemang! Men vi får egentligen inte veta så mycket. Han gör en teckning av Kickan Granell och Friedrich Wagner, men tyvärr inte så mycket mer: vem var pojkvännen? Hur var föräldrarna? Och bästa kompisen? Det finns säkert skäl till varför berättelsen har sina avgränsningar - vilket isf länder PE all heder!
Peter Englund skapar ändå en imponerande betraktelse över en resa i sin 60-tals tidskapsel och detta med många byråkratiska, typiskt polis- och juridiska referenser i sitt källmaterial, men också drösar av folkhemsreferenser med intressanta inflikade associativa vinjetter av naiv valhänthet, musik , bruksföremål och etiketter.
Det är läsvärt och intressant och nostalgiskt även för dem som inte själva minns ett 60-tal med en en-kanal-svart-vit-TV, som av förment konservativa folkhälsoskäl - med TV-fria kvällar - och som slutade sända tidigt, sådär kl 22. Och med The Beatles och The Rolling Stones på topplistorna.