Oscar Wilde

The Picture of Dorian Gray (1891)

Wilde, O. (2020). ”The Picture of Dorian Gray” (1891). Chiltern Publ., UK.

Oscar Wilde (1854-1900)

RÄDSLA OCH FÖRAKT

Sparka neråt och slicka uppåt. Om den subtila skitnödiga konsten att inte tappa ansiktet, äran och en uppblåst heder

Det är svårt att komma förbi allt förtalande, famlande och aristokratiskt svamlande, som med sina stiff upper lips driver den här berättelsen framåt med sin rädsla och förakt för egna tillkortakommanden och andras svagheter. Ändå är boken ett ömsint sökande efter närhet och genuinitet…

Huvudpersonen, Dorian Gray, blir som bekant porträtterad av konstnären Basil Hallward, som gör inte bara en närgånget inträngande och romantisk avbildning, utan också fångar Dorian Grays autencitet, med en levande gestaltning som förbluffande blir mer äkta än originalets vackra men efterhand alltmer kristalliserade "Prince Charming".

Därmed drar berättelsen igång ackompanjerad av det brittiska överklasslivet i London i slutet av 1800-talet med dess patologiska skam för personliga misslyckanden och avvikande beteenden – inte minst homosexualitet, som är ett underförstått tema genom berättelsen. Dialogerna präglas av vältaliga antydningar, gliringar, outtalade anklagelser och fiskande efter information som kan användas i det never ending skvallrandet. Och ibland är det svårt att förstå att personerna kan vara fortsatt vänner när de pucklar på varandra med dräpande ”sanningar”. Liksom de hedonistiska one-liners som ymnigt utfärdas av den tredje huvudkaraktären och antagonisten - ständigt är i kulisserna - nämligen Lord Henry, som djävulskt intrigerar och manipulatoriskt omärkligt lindar Dorian Gray kring sina fingrar, och som kanske får även dagens autodidaktiska kvällspresspsykologer och emotionsfilosofer att bleknande tappa hakan över den paradoxala stoiska briljansen:

“It is only shallow people who require years to get rid of an emotion. A man who is master of himself can end a sorrow as easily as he can invent a pleasure. I don't want to be at the mercy of my emotions. I want to use them, to enjoy them, and to dominate them.” (sidan 124 i den vackert förgyllda Chilternupplagan – se bild).

… en berömd passage som ofta citerats och som Oscar Wilde lägger hos Dorian Gray, detta dagen efter den dramatiska händelse som kommer att prägla resten av hans liv; en mening som är som ett internaliserat eko av Lord Henry’s reptila mansplainande som planterats i Dorian Gray’s överhettade paranoida hjärna.

Det är först inte uppenbart, men när den existentiella ensamheten väl griper an och blir synlig i det sociala minglet, är den obarmhärtigt plågsam, och Oscar Wilde lyckas att både döljande släta över den och måla de uppenbara sprickorna i muren. God konst som förvånansvärt aktuell lockade till nyläsning denna vackra höst.

25 oktober 2021