Med anledning av skriverier i olika forum om översvämningen av utredningar för lindrig ADHD inom psykiatrin att högpresterande och bekräftelsehungrande patienter tar resurser från de som verkligen behöver dem. Detta kan verka provocerande, och det är en komplex fråga som verkligen kräver nyanserade överväganden – inte svartvita resonemang. Jag blir ibland lite rädd för min egen tendens att försöka hitta enkla populistiska lösningar.

Jag kommer osökt att tänka på Oliver Sacks (1933-2015) som ju skrev om flera neuropsykologiska frågor bland annat om Tourette’s syndrom i sin bok ”An Anthropologist on Mars”, publicerad 1995. Det är ett tag sedan, men fortfarande aktuell!

Vi är många som läst Sacks böcker, men i just denna bok tar han som bekant upp flera fallstudier som belyser hur neurologiska tillstånd påverkar individers liv på ibland de mest märkliga vis.

I ett av kapitlen berättar Sacks om sitt möte med den högpresterande läkaren och kirurgen Carl Bennett någonstans uppe i Canada. Bennett, som fick sin diagnos Tourette’s syndrom vid 37 års ålder, beskriver diagnosen som en lättnad och en möjlighet att förstå sig själv bättre: ”…it was a relief to me, because I had always sensed that there were something wrong. It was good to put a label on it.” Trots sina utmaningar med tics och tvång och utbrott, hade han en anmärkningsvärt framgångsrik karriär. Den neuroleptica han först ordineras kuperade visserligen tics och tvång, men han upplevde sig som en robot. Det som verkade hjälpa mest var förståelsen av sina problem, och att han inte var ensamt instängd – han vägrade att isolera sig och han kunde hitta vardagliga strategier och egna anpassningar.

Sacks var känd för sitt engagemang för sina patienters upplevelser och för sin förmåga att levandegöra komplexa medicinska ämnen. Den humanistiska och professionella värme med vilken han närmar sig patienter är inkluderande, och skapar, som jag hört rykten på stan, en upplevelse att vara hörd och sedd av sina patienter. En stark förebild!

Jag tror det är svårt att åstadkomma detta om man tycker att patienter borde utvisas ur psykiatrin, att de är i vägen, och att de borde vara någon annanstans. Sacks inkluderande attityd, som genomsyrar allt han skriver, visar på vikten av empati och förståelse inom vården, något som är centralt även i debatten om resurser inom psykiatrin. Kanske ingen enkel ekvation, men det är inte en femtegradsekvation, och problemen borde iaf kunna förenklas… inte skyfflas ut.

För övrigt trampade Carl Bennett också träningscykel varje morgon samtidigt som han läste facklitteratur. Men till skillnad från Bennetts ”produktutveckling” att samtidigt röka pipa, nöjer jag mig med att lyssna simultant på samma bok såsom ljudbok – det höjer koncentrationen cirka 749%. Knack-knack