Januari, 2026

Knausgård, K. O.(2024). Nattens Skola. Norstedts

I världslitteraturen finns många missförstådda och lättkränkta personer med olika invrängda verklighetsuppfattningar. I romanen Nattens Skola finns ännu en sådan figur – eller snarare en karikatyr. Det är som Karl Ove Knausgård har kokat ihop dessa de ensammaste figurer till en och samma personlighetsstörd gestalt.

Bokens tendens är plågsamt blytung. De flesta recensenter jag hittills hört stämmer unisont in i en artig distans till protagonisten i boken: fotografen Kristian Hadeland alias Pedersen.

För mig internaliseras ett radband av klassiska romanfigurer ini Knausgårds stackars fotostudent, som efter en ordentligt trasslig start som 20-årig student i London, plötsligt får ett enormt internationellt genomslag. När vi 24 år senare i romanen möter honom anar vi dunkelt att det skett en hemlig allians med idétjuveri i kulisserna, som också räddat honom ur en ordentlig knipa.

I en intervju av Jessika Gedin i SVT-Babel drar sig inte Knausgård, om än lite tveksamt, att kalla Kristian Hadeland att vara ”narcissistisk”. För mig framstår Hadelandfiguren nästan i nivå med en funktionsnedsättning, men ändå inom någon slags förväntad normalvariation. Det är plågsamt att följa hur han ständigt lägger krokben för sig själv. Och hur jag gradvis tycker mer och mer illa om honom.

Kristian Hadeland är självupptagen, ständigt kränkt och misantropisk. Bakom sin ytligt attraktiva fasad döljer han effektivt en rätt tråkig figur, instängd i ett regelstyrt liv. Allt är halvtråkigt: bostaden, måltiderna, sexet, vardagen. Han drivs framåt av hämnd, grandios prestige och en föreställning om sin egen exceptionella betydelse. Och misogyn.

Hadeland är sorgligt patetisk och patologiskt tråkig, fullkomligt humorbefriad, men just därför blir Hadelands instrumentella, rutiga liv besynnerligt intressant.

Knausgård kämpar med nyurgamla klassiska kunskapsfrågor – empiri vs rationalitet – topdown vs bottom-up – inifrån vs utifrån – frågor som ju är minst lika gamla som mellan Platon och Aristoteles. Eller som mellan analytiskt och fenomenologisk kontinental epistemologi. Vad är äkta? Vad är fakta? Idé och form? Är fotografier (eller författande) som avbildningar av verkligheten, eller är det fotografens mer eller mindre lyckade avsikt att påvisa något uppenbart i en fördunklad verklighet? Eller är det upp till betraktaren att upptäcka narrativet?

Idéer är inte skyddade av juridisk upphovsrätt, vilket innebär att man kan inspireras av en idé, men inte kopiera någon annans konkreta formulering eller gestaltning, såsom en text eller konstverk. En roman är skyddad, men inte själva grundidén till berättelsen. Ett foto är skyddat, men inte idén att fotografera en folktom gata på stan, eller ett träd i en skog. Att låta sig inspireras är således inte en form av plagiat, så länge man inte liksom kopierar originalet.

Men vad är äganderätt? Om jag inspirerats av och använder den innersta idén i ett konstverk eller upptäckt, blir jag då helt enkelt inte bara en simpel idétjuv? När tillför jag egentligen själv något nytt? Är Pedersens fotografiska kokta katt bara en död katt, eller är hans trädskog, bara träd? A rose is a rose is a rose – men är detta bara ett autenticitetens nonsens? Att skala av är inte unikt: minimalistisk surrealism. Liknande fråga ställs av Joan Mirós konkreta streck, eller av Andy Warhols konservburk från 1962. Den innersta kärnans autenticitet är lika svårfångad som en idé om det essentiella, det vitalistiska, det genuint sanna, som vi antar bygger världen tillsammans med verkligheten sådan vi uppfattar den med våra sinnen och vårt prediktiva förstånd.

Sanningen blir undflyende vid ett frånvarande corpus delicti: något som borde bevisa något, men som uppenbart inte gör det: något som inte finns på plats: det frånvarande som gör skillnaden. En död kropp utan själ. Knausgård söker som en derridaisk tempelryttare att hitta sprickor i Jerusalems murar.

Självständigheten (läs: ensamheten) blir som ett ideal. Men ändå söker han gemenskap. Varför? Han trampar längs Londons regnvåta åttiotalsgator med kameran som sitt instrument, och med Tjernobyl-katastrofens osynligt hängande radioaktiva moln, är han övertygad vara ett oupptäckt geni. Hans fotografiska intention blir som ett rättfärdigat övergrepp på verkligheten och i hans rationaliserande hjärna så kan nästan allt bli konstruerat tillåtet. Det är han som vill bestämma, inte minst när ångesten accelererar.

Plötsligt framträder det dostojevska draget: den intellektuella rationaliseringens långsamma självförbränning. Källarmannens förbannelse. Fausts förbannelse. Att leva på falska premisser och inse att det man skapat bara är variationer av andras idéer. Men så när gudputtefnasket ändå ligger död på marken och sprattlar, så är det väl då ändå han själv som har rätten att bestämma. Släpp fram mig! [Majakovskij] Alla andra är fåniga töntar. Det är jag som är skaparen. Kreatören. Det är min sanning som gäller. På liv och död.

Kring Hadeland rör sig gestalter som kunde klivit upp ur Kafkas värld, ibland byråkratiska lärare, eller som ”egyptiern” som en skugga av någon jurist i Processen, eller den mystiske Hans såsom en Mephistogestalt, som på något metafysiskt sätt skapar en villkorad framtid för fotografen. Men lögnen kräver tystnad och framför allt diskretion – när den överskrids framstår ohyggliga konsekvenser…

I likhet med Faustfigurerna hos Marlowe, Goethe och Mann försöker Knausgård borra sig in till det genuint mänskliga och låter sin Hadeland sluta en pakt med djävulen för att som i en spegel upptäcka att himmelriket finns som ett helvete här och nu. Det går inte att fly.

Jag försöker förstå den här knepiga romanen… är Nattens skola en berättelse att det ”faustiska” är ständigt närvarande? Där frestelser tidigare stod som mellan ”Gud” och ”Djävulen”, också står mellan det självupptagna ensamma jaget och uppgåendet i en universell gemenskap? Alltid. Som om varje möte riskerar ett irriterande intrång i det egna jagets territorium. Jag skulle väl själv hellre se kärleksreflexen: att jag omfamnar dig; att du alltid välkommen hos mig: jag älskar dig!

Kan ett fotografi [eller text] avbilda något annat än en tunn tvådimensionell yta? Krävs det en avsikt för att bilden ska få liv, som att intentionerna i sig skapar sanning, att de prediktiva effekterna blir verklighet? Är allt som skrivs upphöjda synteser?

Romanen har flera obehagliga scener. Plötsliga vändningar där ansvarsfrågan är central och hur protagonisten försöker vrida sig ur sitt ansvar. Hadelands självanklagelser syftar inte till försoning, eller försöka gottgöra, utan om rädslan att bli avslöjad och rättfärdiga sig själv: ”jag har inte gjort något, jag är oskyldig, det var inte jag.” Hadeland undviker och flyr. Han har flytt hela livet. Men undvikande av vem och vad? Under ytan mullrar och myllrar minnen. Lögnen och förtigandet kräver ständigt att hållas under kontroll – det kostar på. Skräcken, rädslan för upptäckt förlamar närheten till andra.

Ensamhet. Att förtjäna eller ge uppmärksamhet och erkänsla är inte självklart om man heter Kristian Hadeland Pedersen. Vad utvecklar något: samarbete eller konkurrens?