Jag betar mig så sakteliga igenom Knausgårds skriverier och tar en välbehövlig paus med Hemingways The Old Man and the Sea. Det är som att möta två helt olika sätt att skriva om verkligheten, eller den platonska ”sanningen” – sökandet efter idealiteten. Idé och form. Hemingway arbetar med sin strama isbergsekonomi där varje ytlig mening bär över något outtalat som vi anar är en ”djupare” mening. Medan Knausgård skriver i sitt överflöd av ord, och låter varje detalj ta plats, som för att med skapa närvaro och autenticitet.

Jag gillar hur de grottar efter ”det sanna”. Hemingway skalar bort. Knausgård borrar på outtröttligt. Den ene tiger, den andre tänker högt. Ensamhet, kamp och vardagens tyngd. Manschauvinistiskt ibland…, men mycket mänskligt även det skröpliga.

En stor likhet är deras avtäckande långdragna beskrivningar. När Syvert låter översätta breven, är författarglöden hos Knausgaard lika infernaliskt närvarande som när Hemingway låter The Old Man med blicken följa linan ner i havsdjupet. Detaljer är detaljer är detaljer, som skapar mening.

Hemingways lilla roman är som ett enda kapitel ur Knausgårds voluminösa romanbyggen. Den gamle Santiago är oförtröttligt oförtrytsam i sina förhoppningar och kamp. Knausgård är likaså detaljrik, men trolsk och märkligt diffus - trots alla detaljer, detta medan bibel- och naturmetaforerna sjunker in hos Hemingway.

Hemingway vs. Knausgaard

– two ways to hunt the truth

I’m slowly working my way through Knausgaard’s writings and taking a much-needed break with Hemingway’s The Old Man and the Sea. It feels like encountering two completely different ways of writing about reality—or about the Platonic “truth”: the search for ideal forms. Idea and form.

Hemingway works with his austere iceberg economy, where every seemingly simple sentence carries something unspoken beneath the surface—a “deeper” meaning we sense more than we see. Knausgaard, on the other hand, writes with an abundance of words, allowing every detail to take its place, as if to build presence and authenticity.

I like how both dig for “truth”. Hemingway peels away. Knausgaard drills tirelessly. One is silent; the other thinks aloud. Loneliness, struggle, and the weight of everyday life. At times, they lean into a male-chauvinist worldview... but both remain profoundly human, even in their frailty.

A striking similarity lies in their extended, revealing descriptions. When Syvert has the letters translated, Knausgaard’s passion for writing is as infernally present as when Hemingway has the old man follow the fishing line down into the depths of the sea with his eyes. Details are details are details—creating meaning.

Hemingway’s short novel reads like a single chapter from Knausgaard’s voluminous series. Old Santiago is doggedly indomitable in his hopes and struggles. Knausgård is equally detailed, but more magical—and curiously diffuse, despite all the detail. Hemingway’s biblical and natural metaphors, meanwhile, truly resonate.