Långben och äkta känslor

 - om Mona Lipa och essentialism

Moaning Lisa var ett avsnitt i den amerikanska utgåvan av Mickey Mouse från 1963 och publicerades i två delar i Sverige i Kalle Anka & C:o 1965 (nummer 15 och 16). Berättelsen kretsar kring stölden av ett av världens mest värdefulla konstverk – Mona Lipa. Den nästan odrägligt självsäkre och problemlösningsglade Musse Pigg anlitas av kommissarie Karlsson för att lösa mysteriet.

Tavlan försvinner senare samma dag som Musse och Långben har besökt konsthallen. Trots att den vanligtvis ganska tröge och lätt uttråkade Långben suckar över kön och undrar om det verkligen är värt besväret, insisterar Musse på att de ska gå in. Väl inne sker något oväntat: Långben drabbas av en gråtattack när han får syn på målningen.

Det visar sig att inte bara tavlan som visades offentligt har blivit stulen, utan även en identisk kopia som förvarats i ett låst kassavalv. Det hela var en del av kommissarie Karlssons plan – att visa upp originalet och gömma kopian, i hopp om att tjuven skulle förledas att tro att det var det falska verket som hängde på väggen.

För att locka tillbaka gärningsmannen sprider Musse ett rykte: att båda de stulna tavlorna i själva verket var förfalskningar, och att det äkta verket fortfarande finns kvar i tryggt förvar. Planen fungerar – tjuven återvänder för att försöka stjäla även denna tredje tavla.

Efter några mindre förvecklingar blir det återigen Långben som oväntat kommer till undsättning. Han känner genast igen det äkta konstverket – tårarna börjar rinna. Inför kopian däremot är han märkligt oberörd.

En strålande liten berättelse 😊. Och kanske också, om man så vill, ett oväntat kulturhistoriskt inlägg i den ständigt pågående debatten om känslornas natur. Å ena sidan har vi den klassiska idén om grundkänslor som universella, biologiskt hårdkodade reaktioner – från Platons essentialism och Descartes dualism till Paul Ekmans katalog över ansiktsuttryck, som tros spegla ett inre, oförvanskat affektivt tillstånd.

Å andra sidan finns en mer samtida, konstruktivistisk syn, där känslor inte ”finns” i sig själva, utan skapas i stunden som tolkningar av kroppsliga tillstånd i ett visst socialt och kulturellt sammanhang. Här återfinns Lisa Feldman Barretts teori, där hjärnan – med hjälp av prediktiva modeller – kategoriserar interoceptiva signaler utifrån tidigare erfarenheter och kulturellt formade begrepp. I liknande anda har Joseph LeDoux framhållit att emotionella upplevelser utgörs av både snabba, neurofysiologiska reaktioner (arousal, nivå 1) och kognitivt fördröjda tolkningar (nivå 2) – där känslan i egentlig mening uppstår först när hjärnan tolkar och namnger kroppens reaktion.

Mot denna bakgrund blir Långbens tårar inte bara ett gulligt berättargrepp, utan ett tankeväckande tankeexperiment: Vad är det egentligen han reagerar på? Är det tavlans inneboende ”äkta” värde – eller är det hans kropp som, via en interoceptiv feedback-loop enligt Antonio Damasios modell, i mötet med vissa sensoriska och kanske symboliska signaler, prediktivt formar en affektiv respons som vi sedan tolkar som ”sorg” eller ”rördhet”?

Att det är just den äkta tavlan som framkallar gråt – och inte kopian – antyder att känslan inte enbart konstrueras fritt, utan kanske faktiskt detekterar något verkligt. Men i så fall: vad är det tavlan har? En aura? Ett perceptuellt mönster vi inte medvetet uppfattar? Eller är det helt enkelt så att vi tillskriver äkthet i efterhand – eftersom känslan redan har uppstått?

Långbens tårar fungerar i vilket fall som helst som ett slags emotionellt lackmuspapper – kanske mer träffsäkert än laboratorietester. Och kanske fungerar vi människor i vardagen just så. Vi tror att vi tolkar världen rationellt, men kanske är det kroppen som – interoceptivt, enligt Bud Craigs insiktsfulla forskning om hur sensorisk information från kroppen projiceras till främre insula och därmed når medvetandets kärna – redan har gjort tolkningen. Och det vi kallar ”förståelse” är bara vår efterhandskonstruktion av en berättelse som får allt att kännas meningsfullt.