SVT Play. Spoilervarning. En Liten Bokhandel (it. Il materiale emotivo "Det emotionella materialet"), är en italiensk-fransk produktion från 2021, regisserad av och med Sergio Castellitto, baserad på Ettore Scolas ”En drake i form av ett moln”.

Handlingen utspelar sig i Paris och rör sig stilistiskt mellan litteratur, teater och film. Vincenzo (Castellitto), en italiensk bokhandlare, lever sitt lilla liv omslutet av klassiska författare – Wilde, Hemingway, Dostojevskij, Calvino, Proust – och i den omsorg han ägnar sin förlamade och selektivt mutistiska dotter Albertine, som blivit kvar i hemmet efter en olycka för några år sedan, och efter Vincenzos skilsmässa där hustrun dragit till New York med en författare...

Det är i denna till synes stillastående och lugna tillvaro som Yolande (Bérénice Bejo) stormar in. Hon är skådespelerska, impulsiv och ofiltrerad med ett flöde av ord och impulsiv dramatik. Hennes närvaro rubbar Vincenzos melankoliska balans och bokhandelns lilla litterära värld. Plötsligt är han indragen i ett drama med deras respektive sårbarheter.

Filmen inleds och avslutas med ridån, och filmscenerna präglas av en stark nästan kulissartad iscensättning. Dialogerna är ofta litterära och karaktärernas möten pendlar mellan poetiska ögonblick och en nästan formaliserad konstnärlighet. Dramat är förnämligt långsamt, lågmält och tyst. Nästan ingen musik, eller snarare: några få väl valda nostalgiska franska musikstycken, såsom en av Barbara (Monique Serf) – plus en rockigare soullåt av Solomon Burke.

Den underliggande dynamiken famlar sig kulissartat framåt, inkluderande diverse perifära karaktärer som dyker in i bokshopens iscensatta småmyller – alla med sina narrativ. När Yolande under en promenad påpekar att hon skulle känna igen Vincenzo som barn, svarar han att hans näsa dock vuxit, vilket är som ett Pinocchio-ögonblick – filmen är trots allt delvis italiensk – om sanning, lögner och identitet – vad döljer egentligen Vincenzo?

När Yolande stormar in i bokhandeln gör hon det med dolda agendan att i method acting-anda praktisera sin teaterroll. Hennes övningar blir dock på Vincenzos bekostnad – han fångas in i ett spel, där också hennes regissör, senare gör en ”svartsjuk” entré och är våldsamt aggressiv mot inventarier och pekar hotfullt på Vincenzo att hålla sig borta från hans ”fästmö”. Den förvirrade men redan förälskade Vincenzo, drar sig sårad tillbaka. Yolande återkommer dock, nu med ett distanserat uttryck i skyltfönstret, som förstås lockar Vincenzo än djupare in i hennes drama.

Här är en kontrast: medan Vincenzo bemöter sin dotter med till synes respekt och varsamhet, trots de gränsöverskridande aspekter hennes vård kräver... (ibland med en oklar nästan erotisk närhet...?), blir han själv grovt utnyttjad i ett socialt och emotionellt experiment där Yolande och regissören driver en hemlig agenda. Det kan nog bäst beskrivas som ett övergrepp, där hans liv (oss ännu ovetande) blir som ett övningsmaterial för regissören och Yolandes improviserade iscensättningar.

Det fanns kanske en slags attraktion från början, men när Yolande på allvar börjar närma sig den melankoliske Vincenzo, samtidigt som hon nyfiket försöker förstå relationen med dottern en trappa upp, bryter hon, fullt i enlighet med sin regisserade agenda, förbindelsen på ett brutalt sätt. Inför Vincenzo berättar hon efter premiär-föreställningen, att hennes pojkvän – den svartsjuke regissören – ”kommit tillbaka”, och tillsammans försvinner de nu i en plötslig vintrig snörök på dennes Vespa. Innan dess har hon lämnat premiärkvällens blomster-gåva till Vincenzo, som fint uppklädd i kravatt och kostym, ambivalent och längtansfull väntat på henne utanför teatern med två flaskor vin. Han slänger rosorna i soptunnan.

Filmen avslutas när dottern, Albertine, liksom som inspirerad av Yolandes intensitet, för första gången tar sig ut på gatan med sin rullstol och bryter sin mutism med ett ord till en förbipasserande parisare.

Ridå.

Ny scen - liksom nästan som bakom kulisserna: Vincenzo dansar ensamt valsande utanför sin bokhandel, äntligen fri och till synes lycklig till tonerna av Janis Ian's "Stars" och Barbara’s skönsång: Dis, quand reviendras-tu?

https://open.spotify.com/track/5dkyX0uoAJivoYVDg63Nk0?si=091bdbd261144e60

2025-08-31