Vi har i min bokcirkel läst Abdulrazak Gurnahs Efterliv (Afterlifes, 2020). Romanen är, trots den våldsamma period den skildrar, en stillsam roman. Den rör sig med anmärkningsvärt lugnt genom en ofta brutal imperialistisk och kolonial värld. Men mycket av romanens kraft ligger just i behärskningen.

Romanen utspelar sig huvudsakligen i det som en gång var Tyska Östafrika — kolonin som omfattade fastlandsdelen av Tanganyika liksom dagens Rwanda och Burundi — och berättar om krig, kolonialvälde, kärlek och förlust. Titeln säger exakt vad romanen handlar om: de liv som fortsätter i förödelsens efterdyningar. Den historiska miljön är Tyska Östafrika, formellt etablerat 1885, som var Tysklands största koloni. Den skapades genom en blandning av privat ambition och imperialt våld. Motståndet kom tidigt, från Abushiriupproret till hehefolkets motstånd under Mkwawa, och senare Maji Maji-upproret 1905–1907, som slogs ned med fruktansvärd brutalitet.

I centrum står Hamza och Afia, vars berättelser börjar var för sig och långsamt dras mot varandra. Hamza förs in i kolonialarmén, en av de många afrikanska askarier som fångas upp av den tyska militärmakten. Afias liv visar en annan sida av samma historiska ordning: otrygghet, beroende och kampen för att bevara sin värdighet inom begränsande sociala arrangemang. Gurnah är djupt uppmärksam på vad stora politiska krafter gör med vanliga mänskliga känslor. Hans ämne är inte bara förtryck som system, utan hur förtryck tränger in i vardagslivet — i rädsla, skam, tystnad, anknytning och det svåra sökandet efter tillit.

En av romanens finaste sida tycker jag är hur Gurnah håller kvar det ett avskalat personligt tema, medan den historiska fonden är enormt väldig. Gurnah återvänder ständigt till det lilla: gester, rum, rutiner, tvekan, omsorgshandlingar. Första världskriget, som förde med sig enormt lidande till Östafrika, skildras väldigt avskalat.

Gurnah skriver återhållsamt, vilket får mig att nästan tappa andan av hur vardagen är så påtagligt konkret. Kolonialismens våld dramatiseras aldrig för effektens skull, men det mildras inte heller. Men blir å andra sidan inte en splatterhistoria med brutala blodiga scener – vilket jag tycker är väldigt befriande. Jag blir lätt trött på alla dessa övertydliga äckliga blodbad som samtiden verkar frossa i. Men verkligheten finns där i alla fall. I institutionerna, i de militära vanorna, i förödmjukelsen, i den skada människor bär inom sig.

Samma subtilitet präglar skildringen av missionslivet. Missionsstationerna kunde erbjuda utbildning, skydd och struktur, men de var också platser för disciplin, kulturell omvandling och beroende. Denna dubbelhet är karakteristisk för romanen som helhet. Gurnah har inget intresse av enkla moraliska förenklingar. Han förstår att människor lever i komprometterade världar och använder sig av det dessa världar tillåter.

När Hamza och Afia till slut finner varandra får romanen en ännu djupare känslomässig resonans. Gurnah skriver om kärlek med ovanlig takt. Det som växer fram mellan dem är inte idealiserad romantik, utan något mer övertygande: tålamod, igenkänning och mödosamt vunnen ömhet.

Efter första världskriget upplöstes Tyska Östafrika och delades mellan Storbritannien, Belgien och Portugal. Men Efterliv förstår att ett politiskt maktskifte inte suddar ut historiens form. Imperiet dröjer kvar i minnet, språket, disciplinen och förlusten. Det är romanens centrala insikt. Kolonialismen har ett efterliv, precis som sorgen har det.

Man skulle till och med kunna säga att Gurnah pekar på hur historiskt våld lever vidare i förutseende tankesätt: i en skärpt hotuppfattning, katastrofala förväntningar och en bräcklig förmåga att lita på andra. Det som en generation upplever som skräck eller förnedring kan återkomma hos senare generationer som vaksamhet, tystnad, ritualer eller en svårighet att lita på andra. I den meningen lever kolonialismen vidare både i institutioner och i det sociala livets känslomässiga språk.

Efterliv är en allvarlig, vackert behärskad och djupt intelligent roman. Den återför Östafrika till de historier från vilka regionen alltför ofta har trängts undan, men den gör mer än att bara korrigera historien. Den visar hur historien lägger sig inne i människors liv, och hur ömhet kan överleva.

BK 2026-04-07

AFTERLIVES

by Abdulrazak Gurnah

On the aftermath of colonialism and the slow work of carrying on

Abdulrazak Gurnah’s Afterlives (2020) is, despite the violent period it depicts, a quiet novel, and much of its power lies precisely in that restraint. It moves with remarkable calm through an often brutal imperial and colonial world. Set largely in what was once German East Africa — the colony that included mainland Tanganyika as well as present-day Rwanda and Burundi — the novel tells a story of war, colonial rule, love and loss. Its title says exactly what the book is about: the lives that continue in the aftermath of devastation.

The historical setting is German East Africa, formally established in 1885 and Germany’s largest colony. It came into being through a combination of private ambition and imperial violence. Resistance emerged early, from the Abushiri Revolt to the Hehe people’s resistance under Mkwawa, and later the Maji Maji uprising of 1905–1907, which was crushed with terrible brutality. For the Abushiri Revolt of 1888–89, no reliable overall death toll seems to survive, while the Hehe war of the 1890s cost thousands of African lives. By the time of the Maji Maji uprising, the scale of loss becomes unmistakably vast: the official German report gave 75,000 African dead, while later estimates rise to 120,000, 250,000, or even 300,000. The First World War widened the disaster still further. British Empire forces lost over 10,000 men and German forces about 2,000 in the East African campaign, but African carriers, camp followers and civilians bore the heaviest burden, with roughly 100,000 carriers estimated dead and civilian famine deaths put at anything from 135,000 to 365,000, depending on how widely the region is counted.

At the centre are Hamza and Afia, whose stories begin separately and are slowly drawn together. Hamza is swept into the colonial army, one of the many African askari caught up in German military power. Afia’s life reveals another side of the same historical order: insecurity, dependence, and the struggle to preserve her dignity within restrictive social arrangements. Gurnah is deeply attentive to what large political forces do to ordinary human feeling. His subject is not only oppression as a system, but the way it enters everyday life — into fear, shame, silence, attachment, and the difficult search for trust.

One of the novel’s finest qualities, I think, is the way Gurnah sustains a stripped-back personal focus while the historical backdrop remains vast. He keeps returning to small things: gestures, rooms, routines, hesitation, acts of care. The First World War, which brought immense suffering to East Africa, is rendered with great restraint. Gurnah writes so sparingly that I almost lose my breath at how concrete and immediate everyday life becomes. The violence of colonialism is never dramatised for effect, but neither is it softened. Nor, for that matter, does the novel become a kind of splatter story full of brutally graphic scenes — which I find deeply refreshing. I tire easily of the contemporary appetite for explicit and grisly bloodshed. Yet the reality is there all the same: in institutions, in military habits, in humiliation, and in the damage people carry within themselves.

The same subtlety shapes the portrayal of mission life. Mission stations could offer education, shelter and structure, but they were also places of discipline, cultural transformation and dependence. This doubleness is characteristic of the novel as a whole. Gurnah has no interest in easy moral simplifications. He understands that people live in compromised worlds and make use of what those worlds permit.

When Hamza and Afia finally find one another, the novel acquires an even deeper emotional resonance. Gurnah writes about love with unusual tact. What develops between them is not idealised romance, but something more convincing: patience, recognition, and hard-won tenderness.

After the First World War, German East Africa was dissolved and divided between Britain, Belgium and Portugal. But Afterlives understands that a political transfer of power does not erase the shape of history. Empire lingers in memory, language, discipline and loss. That is the novel’s central insight. Colonialism has an afterlife, just as grief does.

One might even say that Gurnah gestures towards the way historical violence survives in anticipatory habits of mind: in heightened threat perception, catastrophic expectation, and a fragile capacity for trust. What one generation lives through as terror or humiliation may return in later generations as vigilance, silence, ritual, or a difficulty in trusting others. In that sense, colonialism has afterlives both in institutions and in the emotional grammar of social life.

Afterlives is a grave, beautifully restrained and deeply intelligent novel. It restores East Africa to the histories from which the region has too often been pushed aside, but it does more than simply correct the record. It shows how history settles inside people’s lives, and how tenderness can survive.