På årsdagen av 11 september läser jag åter Don DeLillos Falling Man (2007), en kort roman om efterspelet till 11 september-attackerna, sedd främst genom Keiths, hans frånskilda hustru Liannes och hennes mor Ninas ögon. Det är en fragmentarisk och introspektiv berättelse. Där står Keith Neudecker, överlevare, i dammet efter kollapsen av World Trade Center. Han återvänder, blodig och täckt av damm, till Lianne och deras son Justin, som reagerar med tyst ritualisering—ett försök att skapa ordning i det obegripliga. Den redan splittrade familjen försöker återfinna ett uns av struktur.

Den traumatiserade, chockade och förtegne Keith har på väg ut ur WTC plockat upp en borttappad portfölj—ett föremål som binder honom till Florence, en annan överlevare, och som blir ingången till en kort, skuldfylld relation mellan dem. Men onsdagskvällarnas pokerspel med det gamla gänget blir Keiths distanserade form av kontroll: reglerna—och konsten att överlista oddsen—står i skarp kontrast till det totala kaos han nyss upplevt, där han befann sig i hjärtat av det obegripliga.

Och så—bokens titel: Här och där på Manhattan dyker en anonym performancekonstnär upp och återskapar den ikoniska bilden av den fallande mannen, vilket väcker starka, närmast retraumatiserande reaktioner hos förbipasserande. Inte minst hos Lianne, som bevittnar det och upplever hela tilltaget som en kränkning av det privata rummet. Lianne leder skrivargrupper för personer i tidiga stadier av Alzheimers sjukdom, där språket och texten blir som en lans mot tystnad och inre kaos. Hon kämpar med en växande intolerans mot ljud, symboler och grannar, samtidigt som hennes mor Nina lever med Martin, en europeisk intellektuell med ett förflutet som antyder historiska kopplingar till radikala kretsar. Hur uppkommer politiskt våld? Hur definieras en agenda? Vem utför våldet? Inte ledarna, utan följarna—och medlöparna. I romanen leker DeLillo med gestaltningen ”Bill Lawton” (även titeln på Part One), som senare visar sig vara en barnslig missförstånd—ett försök att förstå en massmedialt svårbegriplig hotbild—nämligen Bin Laden.

DeLillo skriver avskalat och rytmiskt upprepande, på ett sätt som speglar chocken och traumatiseringen. Samtidigt finns många plötsliga instick—associationer långt bortom en linjär tidslinje. Texten utvecklas icke-linjärt, med återkommande motiv—damm, papper, kroppar—som binder samman disparata scener. I detta postmodernistiska drama finns egentligen ingen intrig; men en postmodernism som träffsäkert prickar en minnesfragmentering perfekt. I stället undersöks hur trauma, eller plötsliga brott, omformar varseblivningen, de personliga—snarare privata—uttrycken och intimiteten; eller snarare frånvaron av intimitet: distansen. Romanen växlar mellan perspektiv och tidpunkter—hemmet och det främmande rummet, pokerbordet, trapphuset i WTC; Liannes, Ninas och Martins bakgrund—liksom avsnitt om Hammad, en fiktiv kapare, som ger en skuggad inblick i den ideologiska bakgrunden till attacken.

Boken slutar där den börjar: tillbaka i den absurda dagen, där världen reduceras till atomära dammpartiklar och en ensam kropp som faller. Avstängdhet. Alienering. Vad är meningen med livet? Och vart är vi på väg? Sista meningen är ett minnesfragment med en skjorta som faller:

”Then he saw a shirt come down out of the sky. He walked and saw it fall, arms waving like nothing in this life.”

-----------------------------

On the anniversary of 11 September, I re-read Don DeLillo’s Falling Man (2007), a short novel about the aftermath of the 11 September attacks, seen chiefly through the eyes of Keith, his ex-wife, Lianne, and her mother, Nina. It is a fragmentary and introspective narrative. There stands Keith Neudecker, a survivor, in the dust after the collapse of the World Trade Center. He returns, bloodied and covered in dust, to Lianne and their son, Justin, who responds with silent ritualisation—an attempt to impose order on the incomprehensible. The already fractured family tries to recover a semblance of structure.

Traumatised, shocked and taciturn, Keith has, on his way out of the WTC, picked up a lost briefcase—an object that binds him to Florence, another survivor, and becomes the entry point to a brief, guilt-laden relationship between them. But the Wednesday-night poker games with the old gang become Keith’s distanced form of control: the rules—and the art of outwitting the odds—stand in sharp contrast to the total chaos he has just undergone, when he was at the very heart of the incomprehensible.

And so—to the book’s title: here and there in Manhattan an anonymous performance artist appears, recreating the iconic image of the falling man, provoking strong, almost re-traumatising reactions in passers-by. Not least in Lianne, who witnesses it and experiences the whole act as a violation of private space. Lianne leads writing groups for people in the early stages of Alzheimer’s disease, where language and text become a lance against silence and inner chaos. She struggles with a growing intolerance of noise, symbols and neighbours, while her mother, Nina, lives with Martin, a European intellectual with a past that hints at historical links to radical circles. How does political violence arise? How is an agenda defined? Who commits the violence? Not the leaders, but the followers—and the fellow-travellers. In the novel DeLillo plays with the figure ‘Bill Lawton’ (also the title of Part One), which later proves to be a childish mishearing—an attempt to grasp a mass-mediated, scarcely comprehensible threat—namely Bin Laden.

DeLillo writes in a pared-back, rhythmically repetitive style that mirrors shock and traumatisation. At the same time, the prose is punctuated by sudden insertions—associations far beyond a linear timeline. The text unfolds non-linearly, with recurring motifs—dust, paper, bodies—binding together disparate scenes. In this postmodern drama there is, strictly speaking, no plot; a postmodernism that captures the fragmentation of memory with uncanny precision. Instead, the novel investigates how trauma, or abrupt ruptures, reshape perception, personal—indeed, private—expression and intimacy; or rather the absence of intimacy: distance. The narrative shifts between perspectives and moments—the home and the alien space, the poker table, the WTC stairwells; the backstories of Lianne, Nina and Martin—as well as sections on Hammad, a fictional hijacker, offering a shadowed glimpse of the ideological background to the attack.

The book ends where it begins: back in that absurd day, when the world is reduced to atomic specks of dust and a single falling body. Numbness. Alienation. What is the meaning of life? And where are we heading? The final sentence is a memory-fragment of a shirt falling:

 ‘Then he saw a shirt come down out of the sky. He walked and saw it fall, arms waving like nothing in this life.’